Fler kontroverser än jag orkar nämna har kantat släppet av Beyoncés sjunde studioalbum. Det är synd eftersom det är hennes mest ambitiösa och musikaliska album hittills.
En del av kritiken har handlat om den stora mängden låtskrivare, som svävar iväg över ett tjugotal stycken per låt. Men det borde väl inte vara någon nyhet att Beyoncé har ett stort team av världens bästa låtskrivare bakom sig. En annan anledning är såklart den stora mängden samplingar. Men att det är många personer bakom musiken är ju själva konceptidéen bakom detta kollaborativa, kollage-verk. Beyoncé framstår här som en kurator av musik snarare än sångerska. Kanske bör man lägga mindre fokus på henne när det snarare är ett gruppprojekt, men oavsett avsändare är det bara att konstatera att verket är fullkomligt unikt och på en egen nivå.
Skillnaderna mot det senaste albumet Lemonade som släpptes 2016 är stora. Där fick berättandet vara i fokus i ett teatraliskt men djupt personligt narrativ. Beyoncé använde albumet som sitt enda uttalande om maken Jay-Zs otroheter och höll inte tillbaka i texterna. Det är svårt att tänka sig att hon någonsin kommer göra ett till album som kommer ha samma kulturella genomslagskraft, eller ens personliga inblick.
Men det vore såklart inte ett Beyoncé-album om hon inte bröt ny mark. Ska man vara banbrytande kan man heller inte göra samma sak två gånger, så på det nya albumet Renaissance är det en ny ljudvärld vi kliver in i.
Det är ett konceptalbum men på ett helt annat sätt än föregångaren. Det vägleds av ett axplock genrer snarare än ett preciserat tema och vänder perspektivet ut mot världen istället för mot sig själv. Ofta sjunger hon om andra personer och andras livsupplevelser. Det är inte jaget som står i fokus utan stämningen, som så många fokuserat på i sin musik post-pandemi.
Samlingen är till en början house-fokuserad, men letar sig vidare till disco, soul, gospel och r’n’b. Det är inte endast klubbmusik som albumet blivit kategoriserat som, utan albumet är varierat även i stämning. Rakt igenom är det en euforisk och celebratorisk samling. Dessutom är lyssningsupplevelsen kurerad så pass att låtarna sömlöst flyter in i varandra och byts av precis som ett DJ-set, det är få album som är så eftertänksamt konstruerade.
Låtarnas uppbyggnad, produktion och arrangemang är ständigt oförutsägbara och kreativa, utan att bli för mycket och behåller ständigt sitt medryckande driv och flytande identitet. Oavsett genre är det melodiskt drivet och vackert utsmyckad med stämmor och call and response. Urvalet av musikaliska strategier gör att albumet är sammanhängande trots att det också spretar. Bäst är låtarna Alien Superstar, Virgo's Groove, Pure/Honey.
Enligt rykten är Renaissance ett projekt i tre delar, så det lär inte dröja alltför länge innan nästa album kommer. Tydligt är att Beyoncés musikaliska universum fortsätter spränga gränser och växa för varje albumsläpp. Renaissance är redan en modern klassiker.
