Ellen Krauss: “Jag kan fundera över om jag har delat med mig för mycket”

Nyfolklige Ellen Krauss berättar om sitt succéår.

Det senaste halvåret har 23-åringen Ellen Krauss utökat sin repertoar som kreddig indieartist med triss i folklighet: en topplacering på Svensktoppen, ett pris för Årets HBTQ och en Grammis. Hon debuterade redan som 16-åring och fick en hel del nomineringar för debutalbumet Pearl som kom 2020. Men det var Så mycket bättre som på riktigt exponerade henne för den breda svenska publiken. Hon var den yngsta deltagaren någonsin.
– Det är konstigt när det händer mycket grejer och man inte riktigt hinner ta in allt. Det har varit en hel del, men bara roliga grejer, säger hon.

Nyligen tog hon hem en Grammis för Årets Visa/Singer-songwriter.
– Det var min första nominering. Jag hade aldrig varit på Grammisgalan, så bara att få en inbjudan var jättekul. Jag trodde verkligen inte att jag skulle vinna. Det tog mig typ tre dygn att ta in.

I Så mycket bättre fick man en ny bild av dig som person. Innan kändes du mer anonym som artist, har det varit ett medvetet val?
– På livefronten har jag varit otroligt oanonym. Men att synas i media… Ja, alltså det har jag ju gjort, men nu har jag inte släppt en skiva på tre år och jag har nog varit väldigt okänd. Man har inget face on a case om man säger förrän man är med i reality. Nu kan jag fundera över om jag har delat med mig för mycket istället, vad är hemligt nu liksom?

Håller du med om att du blivit folkkär?
– Jag ser mig nog fortfarande väldigt mycket som en indieartist. Men jag har alltid gillat känslan av att typ någon i Kristinehamn eller något vet vem man är eller att man kan sälja biljetter i typ Sundsvall.

Hennes andra album har varit klart länge, men sköts upp i och med hennes medverkan i Så mycket bättre. I mars kom det första smakprovet i form av singeln Cherry on top.
– Det är en sådan superkärleksfull, naiv, sväva på moln-låt om när man börjar tycka om någon. När man bara säger “fan, vi kan åka var som helst, vi kan köpa vad vi vill”. Noll konsekvenstänk och man bara kör på. Jag vet inte om det är romantiskt egentligen eller om det bara är dumt, men man vill vara någon form av superhjälte för att vinna över någon, säger hon.

Den andra singeln Right? som släpptes i juni tar vid där den förra singeln slutade.
– Den är väl som bakfyllan av det, när man har nyktrat till i känslan. Nu pratar jag som att jag vet. Jag har inte jättemycket koll, jag är i min första relation. Men det finns ju någon form av co-dependency, man kan tydligen inte bara må hur som helst eller göra vad som helst utan man måste på något sätt hålla ihop och vara stark för någon annans skull. Det är väldigt bra, men det kan också vara jävligt jobbigt att någon annan har en bild av en som man vill upprätthålla.

För första gången får lycklig kärlek ta plats i Ellens musik.
– Det är mycket kärlek, det är mycket romantik men det är också mycket oromantiska saker som dejtande, ensamhet och engångsligg. Jag har gått från att vara 19 till att vara 23 på den här skivan och det är nog ganska mycket som händer då, det är konstiga år.
– Under hela förra året skrev jag typ nästan ingenting för att jag var väldigt nykär. Jag skriver mest när jag är själv eller när jag tycker synd om mig själv. Så det är en stor skillnad, är man i en relation är man ganska nöjd. Man kan absolut skriva om lycklig kärlek, men jag har nog haft lättare att skriva om olycklig. Däremot har jag inte svårt att vara cheesy, om det är trovärdigt och om det är på riktigt.

Hur skiljer sig skivan från den förra?
– Den här skivan känns verkligen som en specifik tid. Första skivan skrev jag nästan som tonåring. Den här skivan har ett tydligare tema. Rent musikaliskt är det inte jättestor skillnad, den kanske är lite mindre flirtig och lite mer lågmäld.

Vad har du för relation till musiken du skrev som tonåring?
– Det har varit jättejobbigt att spela den stundtals, men nu har det slagit om. Ibland har jag känt mig förbi det, att jag inte längre kan relatera till den. Men det kan man ju absolut göra för texterna är ändå ganska lillgamla och mogna, det finns ju något naivt i det. Att vara tonåring och uppleva att man har ett känslospektrum och vilja kanalisera olycklig kärlek, det finns jävligt mycket kraft i det.

Nyligen tog Ellen också hem priset Årets HBTQ på QX-galan.
– Det kändes jättekul. Nu har jag ändå babblat på om mitt hbtq en del. Jag kommer aldrig vara tyst om det och blir nästan irriterad på folk som är det. Det är ju också så roligt att vi får ha en sådan gala. Där trodde jag inte heller att jag skulle vinna, säger hon.

Har du fått mycket respons efter Så mycket bättre från folk som identifierar sig med dig?
– Ja, de känner igen sig och tycker att det är skönt att någon pratar om att vara gay så avslappnat i tv. Det blir man ju väldigt glad av. Det är ju lite press också, att man känner att man behöver vara perfekt. Gud vad jag inte hanterar förväntningar bra, skrattar hon.

Pratar man öppet om det på den svenska musikscenen så känns det som att man blir en förebild oavsett om man vill det eller inte.
– Ja, verkligen. Men det är också någonting med en queer publik, det är fan hängivna fans, det vet jag ju själv. Det är som att man pratar ett kodspråk och saker blir sjukt personliga för att man kan relatera till varandra. Så har ju vi bögar och lebbar alltid kommunicerat, med ett hemligt språk. Det är inte så att vi fortfarande behöver göra det, men det är också lite nice att hålla något för oss själva. Jag är skitstolt över att ha en queer publik och att vi pratar samma språk, säger hon.

Krauss har precis gett sig ut på sin hittills största turné. Flera av konserterna sålde slut snabbt.
– Jag gästade Staffan Hellstrand på Södran för några månader sedan och kände ren avundsjuka över att han får stå på scenen. Det är så fånigt, men jag har verkligen längtat så det var skitkul. Att turnera med mitt band är det bästa jag vet, det är verkligen som att vara på kollo. Min första egna spelning var helt sjuk, publiken sjöng med i typ varenda låt. Men det är också jättenervöst, det är stora scener och det är ju inte som att självförtroendet växer bara för att förväntningarna gör det.

Ett av stoppen på turnén är Ellens första spelning på Way Out West.
– Jag älskar Way Out West, det är ju en toppenfestival. Jag har typ gjort allt man kan göra där utom att spela på en riktig scen. Jag har vigt ett bögpar, spelat på vipen och gästat Amazon, säger hon.

Vad ser du själv fram emot att se på Way Out West?
– The National, L'impératrice och Alvvays.

Har du någon minnesvärd festivalanekdot att dela med dig av?
– Första gången jag var på Way Out West var jag typ 18 och såg Erykah Badu. Jag visste inte vem hon var och det var nog det sjukaste jag sett, det var väldigt coolt. Jag stod där med influensa och kunde inte röra mig för att det var så häftigt.
– Sedan spelade jag på Roskilde förra sommaren. Vi fick veta två veckor innan att någon hade fått förhinder så vi fick ett gig. Vi hann inte repa alls och vi brände ner över dagen och bara “fuck it, vi kör”. Vi hade så jävla kul och delade loge med 007 Shake, Lily Rose Depp, Tove Lo och Lil Nas X. Det var så absurt, man sitter liksom och dricker kaffe och käkar thai och så sitter det världskändisar precis bakom en.

Pratade du med någon av dem?
– Nej, nej, jag vågade inte säga något.

Ge oss dina bästa festivaltips!
– Drick vatten, ha bekväma skor, gör upp en plan och försök se så mycket som möjligt. Det är fler dagar än en, så håll ut.