Bakgrundshistorien till den här plattan är väldigt fin. Ryktet säger att Conor Oberst hade haft det absolut sämst på sistone. Han förlorade sin bror, och släppte en massa musik om sorg, depressioner och diverse ledsna åkommor. Sedan kom han över 24-åriga Phoebe Bridgers musik, och kontaktade henne för att tacka för att han funnit tröst i den. På den vägen är det. För att ytterligare poängtera vad de kommit att betyda för varandra gästade Conor Oberst sedan ett spår på Bridgers platta, där han representerar den familjemedlem hon hävdar gjorde att hon överlevde barndomen.
Deras gemensamma debut fångar två trasiga människor som konverserar om deras förvirrande verklighet till ljudet av lågmäld folkrock, och det är ganska underbart. Hjälp får de av bland andra Nick Zinner från Yeah Yeah Yeahs.
