I Death Cab For Cutie och i The Postal Service har han förkortat sitt förnamn till bara ”Ben”, men på sitt första soloalbum återvänder han till den mest ursprungliga formen. Han är numera skild från Zooey Deschanel, han är numera nykter och han är tillbaka i sitt Seattle. Musikaliskt återvänder han på samma sätt till den mest ursprungliga pop man kan föreställa sig, utan uppenbara "indie"-epitet men med desto mer hantverksskicklighet. Han inleder med en kort men klockren á-capella-snutt i sin iPhone, och sedan följer en rad fullödiga pärlor där extasen bara stegras ju längre vi kommer.
Möjligen kan man anse att Ben Gibbards röst och arrangemangslösningar är lite för väluppfostrade, men ett smäktande mariachiblås överraskar och de perfekt klingande jangelgitarrerna är superba. Kronan på verket heter Bigger Than Love och är en upptempoduett med Aimee Mann inspirerad av brevväxlingen mellan F. Scott and Zelda Fitzgerald. Där når vi komplett popperfektion.
