Baby Grandmothers - Merkurius

Patrik Forshage 00:00 22 Nov 2018

Baby Grandmothers är tillbaka. Det bandnamnet lämnade de annars bakom sig redan 1968, till förmån för först Mecki Mark Men och sedan Kebnekajse, men även om inte bandet varit aktivt på 50 år har deras ryktbarhet i internationella psykedeliakretsar bara fortsatt att öka. Den som vill äga den enda singel de gav ut under sin tidiga existens, utgiven endast i Finland, får vara beredd att betala minst 4-5000 kronor. 

När trion nu återvänder för att fira sitt och därmed den svenska psykedelians 50-årsjubileum, innebär det inte bara nostalgi. Bengt ”Bella” Linnarson och Pelle Ekman utgör en följsam och innovativ rytmsektion fortfarande idag, men geniet i bandet är och har alltid varit Kenny Håkansson. Han är sannolikt är den gitarrist som har betytt mest av alla för den svenska rockmusikens utveckling, och hans uttryck har varken mattats eller fastnat i mönster. Hans djurljudshärmande i Elefant till exempel är exemplariskt, och påminner mycket om vad den sentida efterföljaren Adrian Belew ägnade sig åt solo och i King Crimson i början av 1980-talet. Lika gärna kastar sig Kenny Håkansson ut i högtflygande solon inspirerade av (eller inspirerande?) den gamla turnékamraten Jimi Hendrix, som här i Dojjan

Som mest tar han ut svängarna i inledande Peloton, som börjar i ett Link Wray-röj så frenetiskt att Robert Johnson & The Punchdrunks tappar hakan. Men redan där börjar också Kenny Håkansson krångla med sina elegant snirkliga gitarrslingor, och så fortsätter han med i Intervalls cirkusmusikpartier och andra ädla psykedeliairrfärder av både lättare och djupare karaktär. 

Det enda tecknet på att omdömet trubbats av en aning med åldern är när Kenny Håkansson bestämmer sig för stunder av enerverande codreggae-jojk som ville han vara Sting, först i lågintensivt drivande ADHD, sedan i Kraftverk och slutligen också i det nio minuter långa titelspåret. Men det förtar på intet sätt hans genialitet eller Baby Grandmothers betydelse för svensk rockmusik, vare sig 1967 eller 2018.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Young Thug – So Much Fun

So Much Fun är Young Thugs första riktiga studioalbum, vilket kan vara något förvirrande. Med 18 mixtapes, ett samlingsalbum, tre EPs och en ofantlig mängd singlar i ryggen så är frånvaron av ett ordentligt album snarare ett tecken på att formatet tidigare har varit ointressant för Thugger. Om det är något han kan så är det att gå sin egen väg. Young Thugs avantgardistiska stil har legat som en grogrund för andra udda stjärnor som Gunna, Lil Baby och Lil Keed.

A$ap Ferg – Floor Seats

Det har gått två år sen A$ap Ferg släppte Still Striving och när han nu återigen gör entré så är det med pondus. Hans distinkta flow tar ingen paus på Floor Seats som är en nästintill militant samling spår som dryper av energi. Det är dock i pauserna från de moderna och intensiva produktionerna som han verkligen kommer till rätta.