Black Power. Mannen med ett P på kepsen och ett E på jackan ärtillbaka. Carlton Ridenhour. The Hard Rhymer. Chuck D. En av världens mestpolitiska artister, frontrappare i det legendariska skivbolaget Def Jamsstörsta skötebarn, världens genom tiderna bästa hiphopgrupp; Public Enemy.Chuck D gillar, milt sagt, inte kritiker. På den sjätte och senaste,briljanta Public Enemy-skivan Muse sick'n'hour mess age, som kom ut för tvåår sedan, förklarade han med all önskvärd tydlighet vad han tycker omnäsvisa skribenter som klankar ner på hans klarsynt samhällskritiserandetexter. Det handlade, kan man säga, mer om ond, bråd död än om öppna brev imorgontidningarna eller ännu en kritikerfientlig låttext. Och när han nu,efter att DJ-kompisen Terminator X spelat in två plattor i eget namn, begårsolodebut är inställningen knappast trevligare mot den som vågar sig på attkomma med några negativa synpunkter.Bäst att låta bli.Om den ovan nämnda skivan var det souligaste äventyret Public Enemynågonsin givit sig in i, kliver Chuck D här ännu ett steg bort från dennärmast punkiga attityd i de musikaliska grunderna som gruppen tidigare, ifrustration och ilska över omvärldens rasistiska orättvisor, plockade ihopmed skarpa scratchningar, stenhårda trummor och Chucks glödande saliv somfogmassa. Vilket går hand i hand med skivans attityd i övrigt; påAutobiography of mistachuck möter vi en MC som börjat acceptera sin rollsom fadersfigur för dagens unga begåvningar i en ung konstform.Programförklaringen lyder "en resa genom ilskan över hur svart musikbehandlas och över hur musikindustrin behandlar sina köpare" - men i vanligordning trycker han inom den ramen in en handfull andra ämnen, frånstolthet till hur TV:s pratshower gör oss till idioter. Och även om Chuck Dfortfarande är arg, har såväl musiken som texterna stundtals ett nästanödmjukt betraktande, moget reflekterande drag över sig.Rundhörnade, funkiga beats där monotonin hålls i ett nästan irriterandejärngrepp i praktiskt taget varje låt, och så ovanpå detta Chucks klassiskaröst som mässar fram den ena underfundiga protesten, det enaifrågasättandet efter det andra - små tankeställare som säkert lär räckatills Public Enemy kommer med sin sjätte skiva Afraid of the dark? någongång under 1997:"If I can't change people around me/I change the people around me."Så oerhört enkelt. Så oändligt svårt.Skivbolag:
Artist:
