AOP - Adult Oriented Pop

Tina Rosenfink 00:00 1 Apr 2019

AOP består av vännerna Mattias Gustavsson och Martin Fogelström som spelat tillsammans i många olika konstellationer, bland annat i Dungen, First Aid Kit och med Anna Järvinen. Här skulle deras musik kunna beskrivas som solig synth och peppig pop, men bakom de lättsamma låtarna gömmer sig en mystisk historia. AOP bildade bandet i ett gammalt Scientologitempel i Harlem där en excentrisk miljardär bjudit in till fest. Anledningen var för att fira dokumentären om sekten The Source Family var klar. Och det finns inget mer kittlande än en härlig sektanekdot om du frågar mig.

Adult Oriented Pop består av några otroliga låtar som It will never happen, Look at us och Retox weekend som hjälper till att bumpa upp betyget. Musiken är lika delar Stockholm som New York, som Nevadaöknen och yttre rymden. Allt med det här bandet är spännande och innovativt.

 
Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Mark Lanegan Band - Somebody’s Knocking

Att Mark Lanegan som få andra klarar att fånga essensen hos både Nick Cave och Iggy Pop vet vi sedan länge, och här är det mörkt och hotfullt som sig bör, med lager av gitarrer, mullrande pukor och tung elektronik. Det är mäktigt, suggestivt och… lite förutsägbart, va?

Berhana – Han

Berhana har lyckats hålla sin skimrande r’n’b under radarn sedan han debuterade med sin självbetitlade EP 2016. När Donald Glover, även kallad Childish Gambino, använde låten Gray Luh i serien Atlanta blev uppmärksamheten dock påtaglig. På debutalbumet Han lyckas Berhana inte bara presentera r’n’b som injekterats med psykedeliska och funkiga influenser. Hans bakgrund som manusförfattare bidrar förmodligen också till albumets konceptuella inramning som är minst sagt filmisk.  

Battles – Juice B Crypts

Juice B Crypts är den mest stressframkallande skiva jag har lyssnat på i år. Soundet består genomgående av gälla, osammanhängande och disharmoniska ljudeffekter från något oerhört enerverande datorspel i höghastighet eller, jag vet inte, Skrillex? Låtarna är i stor utsträckning helt olyssningsbara och för att vara helt ärlig så blev jag tvungen att hoppa över delar av vissa spår på grund av oljudsframkallad ångest.