Kombinationen Whale och Cream är bland det bästa som hänt svenskt musikliv 1998 -- och har resulterat i två singlar, [I]Four Big Speakers[/I] och [I]Crying at Airports[/I], som rör sig i skilda delar av den värld där rock tangerar hiphop, men som båda är fullständigt briljanta.Att hyra in Cream som rappare var alltså ett genidrag för stunden, men på sitt sätt också ödesdigert, eftersom hålet hon lämnar efter sig i resten av spåren på albumet visar sig vara väldigt svårt för det ordinarie bandet att fylla.Och där är Whales största problem i dag. Som scenakt har gruppen de senaste två åren skaffat sig en tydlig -- och högst personlig -- profil, i en underlig, men lyckad symbios mellan folklighet och attityd; mellan publikfriande showmanskap och stenhård stilsäkerhet.På skiva har de, fortfarande, svårare att skapa sig en egen identitet. Det finns fler starka låtar på [I]All Disco Dance Must End In Broken Bones[/I] än de båda singlarna -- framför allt den effektbelamrade [I]Deliver the Juice[/I], som låter som om Blues Explosion och Aerosmith jammat loss i studion och sedan lämnat över tejperna till James Lavelle och DJ Shadow för att plocka isär och bygga upp på nytt. Primitivt, pompöst och lekfullt på samma gång och -- antar jag -- albumets nästa singel.Men sedan blir det egna uttrycket allt svagare. Jag gillar den skruvade landsvägsballaden [I]Roadkill[/I] och det behärskade vansinnet i [I]Go Where You're Feeling Free[/I] och charmas i varje fall första gången av det klassiska poplarmet i [I]Puma Gym[/I], men i alltför många spår blir det opersonligt och ofokuserat, när Cia Soro & Co helt enkelt inte lyckas driva fram dramatiken på egen hand. Då längtar jag efter mer Cream.
Skivbolag:
Artist:
