Placebo har gjort samma skiva ytterligare en gång, komplett med affekterad Peter Murphy-sång och pinsamma uppdateringsförsök med elektroniska Big Beat-rytmer, bara ännu mera trist.
[I]Something Rotten[/I] -- det var de som sa det -- låter utmattat-Radiohead-spelar-Gorillazcover-på-singelbaksida, och annars är tröstlösa uppmaningar till kidsen att "don't forget to be the way you are" det djupas
Hut/Virgin
Richard AshcroftParollen "om du är glad så är jag lycklig" är svårapplicerad på Richard Ashcroft. Han är nygift, drogfri och väldigt tillfreds med livet. För varje utdraget meeeaning, loooove och feeeling det betyder för min del, desto svårare blir det att glädjas å hans vägnar. Allt sedan [I]Bittersweet Symphony[/I] är stråkar regel, inte undantag. Balladerna är dödstråkigare än vad de är dåliga. [I]Buy It In Bo |
The MusicThe Music från Leeds är visserligen unga och debutanter, men det betyder inte att de spelar ny musik. Robert Harvey vill vara Robert Plant och Ian Brown i en och samma person, och Adam Nutter (jo, han heter så) är slående lik John Squire men drömmer om att vara Jimmy Page.
I kölvattnet efter Doves och Cooper Temple Clause tror de själva att de är rockens framtid, enligt normen för hur unga norden |
GomezDet gick fort för Gomez att gå från att vara ett spännande lofi-alternativ till att bli ett kraftigt lanserat storbudgetprojekt. Debuten fick en överraskad engelsk press och musikindustri att tävla i att slänga Mercury Music Prize, Q Magazine Awards och en massa Brit Award-nomineringar efter dem. När det nu är dags för tredje skivan --borträknat den i sammanhanget obligatoriska B-sidessamlingen -- |
Marianne FaithfullDet bästa först; Marianne Faithfull är tillbaka. Igen. Ny etikett och nya popcelebriteter, men samma skrovliga och känsliga röst som vi kommit att vänja oss vid efter att chocken la sig någon gång i slutet på 70-talet.
I år har hon med sig en sann All-Star Cast som oftast får nöja sig med att stå för låtskrivande och produktion. Bara Damon Albarn släpps fram till sångmikrofonen, i ett titelspår |
HobotalkÅterigen finns det all anledning att lägga ett nytt bandnamn på minnet. Den här gången är det skotska Hobotalk som inte får missas under några som helst omständigheter. Anledningen heter Marc Pilley, sångare, låtskrivare och mannen kring vilken de övriga tre medlemmarna solitt sluter upp.
Pilley som verkar i klassisk amerikansk berättartradition, skriver oerhört vackra, inte sällan ledsamma sång |
The Good Will OutNär Noel Gallagher fick höra Embraces andra singel sade han till NME: "Det är två bröder i bandet, va? Det var vi som uppfann det."Det finns fler likheter banden emellan, men Embrace har nog tagit ännu mer intryck från The Verve. Den enda skillnaden är att den här debuten är betydligt bättre och mer differentierad än både Oasis och Verves senaste alster. Även om Embrace är fostrade i samma skola s |
All Disco Dance Must End In Broken BonesKombinationen Whale och Cream är bland det bästa som hänt svenskt musikliv 1998 -- och har resulterat i två singlar, [I]Four Big Speakers[/I] och [I]Crying at Airports[/I], som rör sig i skilda delar av den värld där rock tangerar hiphop, men som båda är fullständigt briljanta.Att hyra in Cream som rappare var alltså ett genidrag för stunden, men på sitt sätt också ödesdigert, eftersom hålet hon l |
Bring It On
Det har alltid funnits ett element av längtan efter Amerika hos de bästa engelska banden, från Beatles till Oasis. Men sällan har den varit så tydlig som hos de mest intressanta debutanterna den här våren, som Sunhouse, Scott 4, Grand Drive och Gomez. Det är gränslandsestetik, Joshua Tree-damm och månar över Tijuana för
Liquid SkinHanden på hjärtat: hur många gånger har du egentligen lyssnat på The Beta Bands album från i somras? Det är väldigt häftigt att säga att man älskar band som är så där totalt oförutsägbara och helgroovy och typ bara låter helt skönt liksom. Men det är sällan lika roligt att verkligen lyssna på dem. Lyssningsvärdet hos strukturlösa band som röker knarkcigaretter stora som inrikesflygplan är i regel |
