"Är detta konst?", frågar sig en av tecknaren Joakim Lindegrensbisarra figurer konfunderat i en serie, samtidigt som han betraktar en högmed mänskligt träck. Samma fråga ställer sig säkert en och annan i samhället välanpassad person när de läser Linköpingsbandet Wolfpackstexter, vilka följer med plattan. Så här lyder texten till Soul on fire:"I can't sleep, i can't eat.Walk my street, feel the beat.Soul on fire - my desire.Kill my luck, you stupid fuck.Give me more, start a war.Soul on fire - my desire."Slut.Texten är karakteristisk för plattan. Nöd rimmen och den yxiga engelskanstår som spön i backen, och det skulle vara oerhört lätt att avfärda Wolfpack som ett skämt.
Men deras primitiva och totalt desperata oldschool-hardcore gör att man tror sig förstå hur de mår. Tillspillogivna ochlikgiltiga utan hopp om ett liv med social trygghet, välmående och enkänsla av betydelsefullhet. Stora ord kan tyckas, men så känner man somlyssnare. Detta är inga killar som köpt ett attitydpaket: Wolfpack är påriktigt. Jag förvånas inte när jag hör att två av bandets tidigare medlemmar nyligen tog livet av sig. Wolfpacks booklet borde absolut skickas till landets samtliga ungdomsmottagningar. Jag är rädd för att den sägermer om allmäntillståndet hos en avsevärd del av landets unga än vad majoriteten av alla kuratorer och psykologer har någon som helst aning om.Detta är - utan tvekan - mycket angelägen konst.
Skivbolag:
Artist:
