Usine betyder fabrik på franska. Men i den här tidigare charkfabriken finner vi idag inga blåställ och inte längre är det chark på menyn utan kragarna är nu vita och i huset jobbar idag tusentals kontorsnissar och nissor.
Usine erbjuder frukost, lunch och middag – för att inte glömma allt inom konferenspaket. Restaurangen huserar i en stor och luftig lokal och utifrån ser det inte så jättekul ut. Vi blir dock glatt överraskade av att matsalen, den spatiösa ytan till trots, känns ganska mysig. Detaljerna gör att det på gränsen till sterilt skandinaviskt sparsmakade ändå blir trivsamt.
Genom Bistro 38 ämnar Usine erbjuda en multinationell bistro, men av menyn att döma pendlar vi dock mest mellan Frankrike och Sverige via en mellanlandning i Italien. Multinationell är att ta i.
Till bords serveras vi några enkla skivor från en baguette som tillsammans med det salta franska smöret är förrädiskt gott. Vi börjar sedan med en vit sparris med hollandaise och brödsmulor (165 kr) som dock är lite väl al dente och såsen är aningen för syrlig, om än luftig och härligt gyllene. En perfekt tillagad vit sparris kan ju vara gudomlig och till den här prislappen förväntar vi oss något riktigt bra. Det mest utmärkande spåret denna sparris lämnar oss är den märkliga doften vi i vanlig ordning förnimmer när vi lättar på trycket på de förtjänstfullt unisexmärkta toaletterna.
Till huvudrätt serveras vi husets tolkning av den klassiska bouillabaissen (235 kr) där tre halstrade pilgrimsmusslor ovanpå små fina kuber av potatis, morot och selleri ligger i botten av den djupa tallriken och som sedan översköljs av själva soppan. Till detta serverades en rouille med potatisbitar i och krispiga krutonger. Om rouillen är lite svag på saffran så känns soppan desto starkare på fond. Krutongerna känns lite onödiga och hårda. Tyvärr ingen riktig höjdare.
Den halstrade rödingen (235 kr) är vacker tillsammans med beurre blanc, fräst spenat och forellrom, men den är lite för genomstekt för vår smak och tillsammans med spenaten tävlar den i grenen "saltast på tallriken".
Efterrätten bjuder på en habil crème brulêe (75 kr) enligt konstens alla regler, och chokladtårtan med hallon och vaniljcrème (115 kr) smakar gott även om nivån känns lite som en hemkunskapslektion på mellanstadiet.
Förrätten är syrlig, huvudrätten salt och efterrätten söt – vi saknar balans. Serveringspersonalen är trevlig, lokalen trivsam och maten ganska god. Men är det verkligen fler fransksvenska bistros Stockholm behöver? En multinationell bistro som verkligen gör skäl för namnet hade varit betydligt mer spännande. Det känns ju lite synd när det starkaste minnet från middagen är det franska smöret i fint silverpaket vi barskrapade, vek ihop och sparade i fickan.
