Trio har endast fem bord. Fem bord och ett kök som ser flera gånger större ut än matsalen vi sitter i. Det säger något om höjden på matlagningen som sker mellan dessa väggar. Inredningen är kal och inget kan stjäla uppmärksamhet från det som väntar på din tallrik.
När vi stiger in i restaurangen är det knäpptyst. Det är så tyst att vi knappt vågar tugga på de spröda kritvita grissvål som kom med champagnen och vi kan inte förneka att det känns obekvämt. Det gör det fram tills att grannbordet anlänt och frågat, högt och skånskt, om de får fotografera den spektakulära byggnad av ryggrad och torkade torskskinn som serverats.
Vi äter åtta rätter och varje rätt är som ett litet bungyjump. Det är nervöst och pirrigt för det kan dyka upp vad som helst på tallriken. Som en rå genomskinlig räka. Det är bara att hoppa. Efteråt känns det helt fantastiskt. Vi sitter där, fem sällskap, som i en testpanel i ett laboratorium. Även om en vägg skiljer oss från köket ser vi in genom ett långsmalt fönster hur kockarna jobbar febrilt, ständigt med blicken riktad nedåt, bara för oss. Så kommer de ut, tysta som möss, svischar förbi med varsin tallrik, stannar vid ett bord och ställer ner tallriken, en till varje gäst exakt samtidigt. De susar tillbaka till sitt labb lika snabbt, lika hemlighetsfullt. Smakerna är otroligt rena och ofta oväntade. Som skott av harsyra, myskmadra eller aska på purjolök. Man blir lite lyckligare för varje rätt. Att pilgrimsmusslorna är handplockade av dykare, och sedan bakade i cirkulator i exakta 40 grader, eller att det biodynamiska vinet vi har i vårt glas endast tappas upp då det är fullmåne, för att det ska vara rätt energi, är detaljer som lätt går att raljera kring men som gör Trio till en klass för sig själv. Vi kan bara ta av hatten och buga för att en av Sveriges bästa krogar väljer att finnas i Malmö. Trio är en väl värd helhetsupplevelse och ett minne som etsar sig fast.
