Europas visaste människa

KonstAB:s Anton Hellström åkte till Saint-Tropez i jakt på gamla män med gamla pengar.

2010 åkte jag och min vän Ossian på en tågluff genom Europa. Syftet var att hitta ”Europas visaste människa”. Resultatet skulle bli en fotobok med bilder på de vi intervjuat och texter om allt vi lärt oss, men det blev istället en fem månader lång tågluff i jakt på självklarhet.

Vi började i Paris. Vandrade genom Place Dauphine. Boulebanorna togs i anspråk av äldre män med ett manér jag aldrig tidigare sett. Jag visste det inte då, men redan här började syftet med resan att krackelera. Dag tre anlände vi i Bilbao, där vi läst oss till att det skulle finnas många äldre män. Och visst hade vi läst rätt. Mystiken och de esoteriska dofterna kring gamla män blev tydlig så fort vi närmade oss staden. Här tog de äldre männen en annan plats. I samhället och i gatubilden. Grupper av mystiker stod utanför tobaksaffärer och lokala barberare och samtalade med varandra vart man än vände blicken. Det var tydligt att vi lämnat vår barndom och kastat oss ut. Ut i något ovisst, något astralt.

Utöver målet att hitta Europas visaste människa, som mer och mer hade glidit över i en besatthet av äldre män, fanns det ett till mål med resan. Saint-Tropez. Äldre rikedom, gamla pengar. Hur ser det egentligen ut? Vi köpte tågbiljetter till den närliggande staden Saint-Raphaël. Bodde en natt på hotell Le Mistral. Saint Raphaël var en spökstad och en oäkting till lillebror till Saint-Tropez. Efter en orolig natt på Le Mistral gick vi en sex timmar lång promenad med all vår packning till Saint-Tropez. Ett Saint-Tropez i lågsäsong. Vi satte oss på en tom restaurang nära Nikki Beach och delade på en omelett. När servitören, som var en ädel man, förstod att vi skulle dela, suckade han och praktiskt taget slängde fram två tallrikar. Vi var besvikna. Inte på staden i sig, men på utbudet av gamla män. Det fanns ingenting att flukta efter. Det otrevliga bemötandet gav oss ett löfte om att vi var på rätt plats, men vid fel tillfälle. De gamla pengarna var någon annanstans och vi hade inte tid att vänta in dem.

Framme vid resans mål.

Ossian i ett försiktigt försök att närma sig avslappnad ålderdom. 

Vi ägnade fyra dagar åt att vara gatumusikanter på Hauptbahnhof, trots att ingen av oss kunde spela, bara för att få råd med vårt livs första eau de toilette. Den delade vi mellan oss med en försiktighet som om varje droppe var gjord av guld. Varför var den flaskan så viktig? Jo, en äldre man vi gått intill i tunnelbanan hade doftat kraftigt av just denna eau de toilette. Vi var kraftlösa inför hans storhet. Det var bara att kapitulera, och själva skaffa oss en flaska. Vi gick på jazzklubb i Antwerpen, besökte bibliotek i Zürich och låtsades vara intresserade av klockor hos en klassisk gammal urmakare i Lausanne. Allt för att få så många intryck som möjligt.

Två kronjuveler. Paris, 2010.

Allt motstånd är sedan länge borta. Amsterdam, 2010. 

Vad var det då som lockade oss med den klassiska, självklara mannen? Ett par kisande ögon, en postural kontroll och kroppslig position som skulle kunna hålla uppe Parthenon. Sedan tågluffen har jag och Ossian iakttagit dessa män. Jag har upptäckt andra närstående som delar samma intresse. Min bror Jacob och Aladdin. Båda med skarpt öga. Vi har dokumenterat. Den oberörda gångstilen. Självklarheten i vardagen. Deras intresse för vad som sker just här och nu. Nu är nu och då är då. Jag gillar det enkla, det prestigelösa.

Inom arkitekturen brukar man säga att man inte ser det man inte kan namnet på. Ett tempel är bara ett tempel. En klassisk kolonn är bara en kolonn fram tills den dagen du får lära dig att en kolonn består av en bas, ett skaft och ett kapitäl. Skaftet brukar vara räfflat eller ha en cirkulär form. Kapitälen kan bestå av hals, vulst och platta. Uttrycken varierar från de absolut mest enkla formerna till de mer graciösa. Kolonnerna kan i sin tur stå i olika ordningar: jonisk, dorisk eller korintisk. Huvudsaken är att du har fått upp ögonen för något du inte uppmärksammat tidigare. Världen blir större. Samma sak gäller för männen. Här är en ytterst liten försmak på vad vi fått ihop de senaste åren.

Trygghet

Grunden är lagd. Morgondagen väntar, men först det här. Tid för att vara i nuet. Enkelt. Bild från färjan mellan Trelleborg och Rostock, 2020. 

Stadigt. Okomplicerat. Avundsvärt. Göteborg, 2019. 

Självklarhet

I det själklara vilar år av rätt beslut. Örnsköldsvik, 2015. 

På gränsen till för ung. Tjörn, 2024. 

Mysticism

Jag är inte värdig din uppmärksamhet. Vänd blicken mot det du behöver. Uppsala, 2016. 

Du styr, vi andra bara följer med. Göteborg, 2020. 

Orubblighet

Låt denna dag bli en av dina många stabila och friktionsfria dagar. Göteborg, 2019. 

Stop, in the name of love. Rom, 2012. 

Elegans

Inte för mycket, inte för lite. Vi ser dig och vi beundrar dig. Elegant. Dublin, 2018. 

Din tid vid bordet är din tid. Det är klart när det är klart. Småsexig. Stockholm, 2023.

Öppenhet

Ett lekfullt sinne och en nyfikenhet för det som komma skall. Åbytravet, 2017. 

Lär mig allt du kan. Järntorget, 2014. 

Beslutsamhet

Nära perfektion. Majorna, 2020. 

En kort stunds väntan inför det som varit så obestritt i så många år. Motala, 2018. 

Nyfikenhet

Gränsfall men bär en grundstabilitet. Porto, 2022. 

Låt mig följa med! Bild tagen 2019, minns ej plats tyvärr. 

Otvivelaktig

Möt mig vid vägs ände. Masthugget, 2018. 

Här är det bara att kapitulera. Kalmar, 2015. 

Äventyrslystnad

Ett intresse som aldrig någonsin sinar. Troligtvis charmör. Venedig, 2020. 

Mångbottnat uttryck. Trygg som fan! Odenplans tunnelbanestation, 2015. 

Dessa män har varken tid eller lust att blicka bakåt eller framåt. Det finns varken tid eller lust att reflektera och problematisera. Det här handlar om män som aldrig själva ställt sig frågan "varför finns jag?" och som inte heller behöver göra det. Vi lutar oss mot er, det räcker. Ett otränat öga skulle klumpa ihop alla dessa män till en enda stor grupp och inte reflektera över de individuella storheterna, de beståndsdelar som i sig själva är utmärkande. Du måste bara veta vad det är du letar efter. Som när man plockar svamp. Det är hopplöst fram tills du ser den första kantarellen. Sedan släpper det.

Sommaren 2010 skiftade något i mig. Jag slutade söka kickar. Jag slutade ta vara på min ungdom. Jag började se på livet framför mig som en lång resa in i ålderdomens förlovade land.

Läs även: Konstab: "Det finns viktigare saker än att må bra"