Författaren och samhällsdebattören Göran Greider är aktuell med Härifrån kommer musiken – en bok han inte tror att någon kommer att vilja läsa.
– Ska inte du också ha ett wienerbröd?
Frågan gör mig nästan ställd. Jag har nog inte köpt något sötebröd på ett café på årtionden. Men för vissa människor betyder en fika fortfarande kaffe och bakverk. En annan stillar hungern med svart kaffe hela dagarna för att sedan smälla i sig en påse chips under kvällen. I en så enkel fråga kan man på något sätt skymta skiftet mellan det gamla Sverige – med folkhemmet, tvåkanals-tv, hembygdsföreningar och kafferep i stugorna, och en yngre, nyliberalt präglad generation som väljer mellan 70 snackssorter för att sedan binge-kolla serier i sin ensamhet.
Jag har precis mött upp Göran Greider, en av få personer som kan sägas representera det gamla folkhemssverige idag, på ett konditori i Stockholm. Förutom att ha släppt åtskilliga böcker och poesisamlingar har han genom åren även blivit något så unikt som en folkkär samhällsdebattör. Nu är han är aktuell med sin senaste bok Härifrån kommer musiken, en essäsamling som inte bara rymmer vita gubbar som Dylan och Springsteen, utan främst ännu äldre vita gubbar som Ludwig van Beethoven och Antonio Vivaldi. Men det är också en bok om honom själv, om tankfulla promenader i hemtrakterna i Dalarna, krig, klimatet och andra av vår tids stora utmaningar. Processen har dock inte varit självklar.
– Överlag är det egentligen svårt att skriva om musik. Det är trots allt två dimensioner med det verbala språket och det instrumentala. Själva musiken i sig har ju aldrig något logiskt innehåll där man kan säga att det handlar om det här eller om något annat. Utan allting hänger på hur vi tolkar det och i vilket sammanhang det dyker upp. Så det finns ju något otroligt subjektivt i att skriva om musik.
Tycker du att du har kommit till botten med varifrån musiken kommer?
– Nej, det har jag inte alls. Jag tror att jag skriver det också. Det finns ju de här biologiska svaren. Människan har en form av rytmisk musikalitet som få andra djurarter har. Och det är ju ganska avgörande. Men sedan är ju det även hur musiken används i alla tänkbara sammanhang. Det är också den där rytmiska musikaliteten som gör att vi kan gå majtåg och ha arméer som marscherar i krig. Det är liksom väldigt dubbelt.
Du kallar dig en lekman kring musik i boken. När jag läser den så upplever jag ändå att den är ganska avancerad, eller att den i alla fall kräver vissa förkunskaper. Vad har du haft för målgrupp i åtanke?
– Jag sa det till förläggaren – Här finns det ingen målgrupp. Det finns ingen riktning. Det finns ingen vinkel på det här. Ni får ta det som det blir. Jag sa det. Jag varnade honom. Det här går inte att sälja. Jag är oskyldig.
Ja, det är väl deras jobb att lösa?
– Jag vet ju själv när man var 15 år. Inte fan visste man någonting då, och verkligen ingenting om klassisk musik. Men hur kommer man in i någonting? Man kanske fattar 30 procent av vad som står, men så är det en nyfikenhet som föds där och det är alltid det man kan hoppas på. Det kanske du vet, att i tidningsbranschen ska texterna vara anpassade för personer mellan 29 och 37.
Du menar Nöjesguidens målgrupp?
– Det gäller på alla tidningar jag har varit på. Men målgrupper tycker jag i princip är fel. Jag tycker att vi ska vara universella i våra strävanden.
Du har ju ändå lyckats nå ut till en ganska bred målgrupp genom åren.
– Jo, det tycker jag nog. Man går på gatan här och jag tror att jag har blivit hejdad tio gånger. Någon som har hört eller sett ett fragment av någonting som man har sagt någon gång. Men just det här med klassisk musik. Jag har verkligen inget hopp om att det ska bli en storsäljare. Men jag har verkligen betonat det för förlaget att de får skylla sig själva.
Göran Greider är inte känd för att ligga på latsidan. När han inte skriver poesi eller böcker har han fullt upp med jobbet som krönikör och debattör – och helst ska en text inte ta längre än 25 minuter att skriva. För någon som mig som tenderar att drabbas av skrivkramp ter sig denna produktivitet helt vansinnig. Men har man lagt sina 10 000 timmar på något bör man också ha utformat vissa tekniker.
– Jag tror att det är viktigt att skriva brett och testa olika genrer, allt från fri vers till biografier. Jag fick ett ryck och skrev en psalm häromdagen. Det finns något som kallas automatisk skrift – att bara skriva ner allting, låta det komma, vad fan som helst, och så lossas alla bromsar i psyket. Det har man en enorm nytta av. Jag skriver fyra till fem artiklar om politik i veckan, och det kan vara astrista grejer som en kris hos Kristersson eller så. Men då har jag jättelätt att komma igång och skriva. Jag tror att de flesta spänner sig för mycket.
Jag har absolut det problemet.
– Det är för att ditt medvetande hela tiden är fullt av grejer. Det är liksom ingen ände på det. På tio sekunder skulle man med hjälp av AI kunna plocka ut en avhandling ur ens hjärna, vilket ögonblick som helst. Om barndomen, om oro man har eller om vad som helst. Det är fullt möjligt. Det gäller bara att hitta den där algoritmen som plockar ut det.
Du har ju gett ut så otroligt mycket material genom åren. Hur känns det när du är färdig med en bok?
– Nu har det blivit väldigt mycket på en gång. Förra året skrev jag en bok om Cornelis och sedan en om min hund, och så nu denna. Och jag vet ju hur det är, recensenter på kultursidan tycker att det är lite tröttsamt att det kommer så många böcker. Jag förstår reaktionen så jag har inget emot den. Men jag ser det inte så, utan jag ser det som att så länge den där algoritmen vi pratade om finns så är det bättre att jag skriver ner det än att jag inte skriver ner det.
Det är väldigt intressant att oavsett ämne du skriver om så hamnar du ändå i dina hjärtefrågor, och då tänker jag på jämställdhet- och klimatfrågor.
– Det har jag en tendens att göra, verkligen. Ett tag tänkte jag att boken bara skulle handla om musik, klimat och miljö, men det hade blivit lite väl tradigt. Men som jag ser det har vi två ödesfrågor i världen. Det ena är galopperande ojämlikhet, med Elon Musk där uppe och hemlösa på botten. Den andra är klimatet. Det går liksom inte att komma förbi dem egentligen. Men att skriva om musik samtidigt – det är alltid det här problemet när konst ska ta ställning för någonting. Det är rätt ofta det inte blir bra.
Det kan bli lite på näsan.
– Ja, det är verkligen det som är problemet. Men man får ju beundra de som gör det och en del lyckas väl helt enkelt.
Lyssnade du på progg när du var ung?
– Ja, fast jag var inte någon fanat tycker jag. Det där med proggen, det var ju någonting annat än vad det har blivit i efterhand tror jag, när man tänker tillbaka. Det var en musikkultur som var på väg att byggas upp och jag och mina kompisar spelade alla gitarr i konstiga band. Musikinstrumenten förde folk närmare på något sätt. Det var en rätt fantastisk folkrörelse, och inte bara det här med att ta ställning mot det ena och det andra.
Du har ju spelat i ett dansband som burit ditt namn också.
– Det är en intressant genre. Jag tror att om hundra år så kommer den att bli betraktad som någon typ av folkmusik. Men det är något outhärdligt över dansbandsmusiken. Det måste man ju verkligen säga. Det är något absolut skrämmande nästan. Man kan bli helt knäckt. Samtidigt så vet jag vilken enorm effekt den har på folk.
Med tanke på perukerna som figurerar i Härifrån kommer musiken kan man få känslan av att ett tunt dammlager omgärdar sidorna. Då och då dyker dock nyare och mer oväntade namn upp – Mando Diaos Fröding-tolkningar och The Killers Are we human or are we dancer får båda sina rättmätiga hyllningar. Jag frågar ändå om det finns något riktigt oväntat i Göran Greiders musikaliska potpurri.
– Jag var på Public Enemys första konsert i Sverige faktiskt. Och skrev om det i DN, om jag kommer ihåg rätt. Jag tyckte att det var bra. Yasin har ju väldigt bra texter också, även om de är svårbegripliga om man inte hänger med i knarkaffärerna.
Då fick jag svar på den frågan. Hur kulturkonservativ skulle du annars säga att du är på en skala mellan 1–10?
– Jag ligger på den övre halvan där, tror jag. Sex eller sju i alla fall. När det gäller klassisk musik så är jag ju lite fast i Bach och Beethoven och så vidare. Och när det gäller rockmusik så har jag inte kommit så jävla mycket längre än Dylan, Springsteen och David Bowie.
Ett barn av din generation, helt enkelt?
– Alltså, det finns ju till och med studier på att man hänger kvar vid musiken man lyssnade på när man var 13–15 år. Det går inte att komma förbi alltså. När jag låg på sjukhus för ett par år sedan letade jag bara upp brittisk 70-talspop. Helt plötsligt ligger man och lyssnar på Status Quo i en timme liksom.
Varför kände du för det? Var det en trygghet på något sätt?
– Ja det är en trygghetsgrej alltså. Det kommer att vara så för alla generationer tror jag.
Jag upplever att du har väldigt lätt för att ha åsikter om saker, stämmer det?
– Det har att göra med att jag jobbar ganska mycket och har kommenterat politiken länge, så jag vet ju vad jag pratar om i de lägena. Men jag är väldigt noggrann med att hålla mig inom ramarna på X – inga personförföljelser eller så. Det kan finnas ett värde i att vara någorlunda stabil i vår annars väldigt snurriga värld.
Vill du se ett snällare debattklimat känner du?
– Ja, absolut. Folk slår ofta ner på småsaker känner jag. Det är klart att jag är antirasist men ibland kan folk råka slänga ur sig saker när de är berusade. Det har varit ganska mycket av det. Nu har väl woke lagts ner lite i debatten, men när man tar avsked av woke så tar man avsked av alla goda grejer det för med sig också. Så det är inte bra det heller. Jag skrev för ett tag sedan att jag aldrig har varit woke men att jag alltid har varit klarvaken.
Vad tycker du om den kulturpolitik som förs idag?
– Det som pågår nu är en lite långsam strypning av musiksverige skulle jag påstå, vilket är konstigt. De vet ju att vi har det så kallade svenska musikundret med export och grejer. Pengar alltså helt enkelt. Då borde de för fan vara intresserade av att få någon infrastruktur som gör att det där funkar. Det är ju ytterligare ett fält där någon sorts nyliberalism har tagit kommandot, men merparten av det vi kallar kultur har aldrig kunnat bära sig självt ekonomiskt. Jag menar, schamanerna för 50 000 år sedan var ju antagligen subventionerade.
Jag var inne på ditt Instagram-konto och såg att du har 7500 inlägg där.
– Jo, jag lägger ut trädgårdsbilder. Det är nästan enbart det jag gör faktiskt.
Jag tänker att många nog skulle tänka att det är lite motsägelsefullt med tanke på var du står politiskt och hur du ser på människor som Elon Musk till exempel.
– Alltså, om man tar Instagram så är det helt enkelt bara glädjen över att sprida bilder som jag tycker är vackra. Det är inga kontroversiella bilder för fem öre.
Men när du postar på X, lägger ut dikter på Facebook eller trädgårdsbilder på Instagram så bidrar du ju ändå till att de här tech-jättarna får inflytande?
– Jo, så är det, och det har jag jävligt dåligt samvete för. Men som skribent på en liten tidning i norra Sverige har det varit viktigt att få spridning på det jag skriver också. Men det är bara att erkänna att det finns en målkonflikt där. Jag kan ju också få helt galna kommentarer på det jag skriver på X – att jag är en gräsrökande kommunist och så.
Vad tycker du att det gör med det offentliga samtalet att folk sitter bakom en skärm och känner att de vågar säga precis vad de tycker?
– Det har alltid funnits ilska och missnöje i världen, men det är ju helt klart att den kultur som finns kring sociala medier har bidragit till att skapa ett träsk – och det har jag själv medverkat till.
Behövs det mer trädgårdsbilder helt enkelt?
– Lite mer blommor vore ganska bra. Flower power, det är min melodi.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 06, 2025.
