Med ett av Stockholms vackrare lägen mitt på Djurgården, nära färjeläget vid Gröna Lund, ligger Spritmuseum. Tidigare i vår rekryterades skåningen Petter Nilsson, som bland annat jobbat på Pariskrogen La Gazzetta, samt Esperantos Erika Lindström, för att styra upp den restaurangsatsning som fick premiär under vårens övergång till sommar.
Och det börjar verkligen bra, en tidig kväll i perfekt sommarväder tar vi plats på uteserveringen med utsikt över Stockholms inlopp.
Menyn, som byts ut dagligen, är utan krusiduller och består av blott en handfull varmrätter. Maten visar sig dock överlag ligga på en nivå som inte riktigt speglar den prislapp slutnotan landar på. Det är inget fel på den, absolut inte, och som lunchkrog betraktat skulle man utan tvekan lämna sittningen nöjd – även om upplevelsen inte skulle lämna några större avtryck i minnesbanken. Men då totalnotan för två personer utan extravaganser landar på drygt 1 500 kronor har man som gäst rätt att ställa bra mycket högre krav.
Vi äter bland annat en torskbrandade som för tankarna till skoltidens lappskojs samt en torr ungtupp med emmer som serveras i princip helt utan sås trots att vi tydligt förkunnat att vi starkt föredrar förekomsten av detta kondiment och försökt beställa det à part.Det förekommer förvisso ljuspunkter, framför allt bland förrätterna där den tempurafriterade sparrisen sticker ut som en klar favorit.
Servicen är trevlig. Trevlig på så vis att vi inte känner oss som inkräktare, men ej heller överdrivet sedda. Att vår kommentar på rosébubblet, som är på tok för sött för vår smak, möts med en axelryckning, tillsammans med tidigare nämnda såsincident är inget som genererar särskilt varma känslor i bröstet. Vi tar färjan tillbaka till Slussen och kan med ärlighet säga att vi minns mer av den fem minuter långa båtturen än restaurangbesöket.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2014.