När vi bokar bord på ett av stans enligt Svenska Dagbladets utsago svåraste pang att boka bord på möts vi av en varning: "Vänligen notera att det spelas hög och stämningshöjande musik från cirka klockan 21.00". Det är oklart om vi ska tolka detta som ett hot eller löfte, men icke desto mindre höjer det onekligen intressenivån inför vårt besök. Krogen i fråga drivs av ännu en Ingrosso, i detta fall med förnamnet Oliver, som i likhet med sin kusin Sebastian även jobbar som dj och nu i likhet med sin far även kan titulera sig krögare. Menyn lutar föga förvånande åt det italienska.
Fråga mig inte varför men jag har precis sett Michel Houellebecqs porrfilm, för det är sånt man gör som ängslig kille som har ångest över sitt kulturella kapital. Detta är såklart helt irrelevant för den här recensionen egentligen. Ändå är det enda jag tänker på när jag till slut hittar entrén till Olli. Jag är redan sen, har lovat att möta min kompis där och smsat honom att beställa in två öl.
Mina ben går upp, eller ner, jag minns inte. Jag är inte full men det är lite den typen av restaurang där man inte vet om trappan till hovet är uppför eller nedför.
Medan vi läser menyn börjar vi samtala med sällskapet bredvid, två kvinnor i 40-årsåldern berättar att dom är här för andra kvällen i rad. Vi är fascinerade och frågar varför. Dom tittar tillbaka på oss med frågande blickar.
Vi bestämmer oss för att dela på en antipasti, en carpaccio på kalv som serveras snyggt på ett sharing fat med selleri och pecorino. Det är balanserat och precis vad vi behöver för att komma i rätt setting. Sellerin passar väldigt bra till det ganska feta köttet. Det är inte svårt att tänka sig att kökschefen försöker smyga in en viss subtil asiatisk touch, eller så är det ett försök att hitta en anledning till att kunna ta 255 kronor för en habil men ganska basic förrätt.
Vi ber att få se vinlistan som är modest och inser att samtidigt som vi försöker hitta något som kan imponera på den trevliga servitören att någon vid bordet bredvid beställt in en flaska i guld. Inte riktigt guld men en sån flaska man köper till någon på möhippa.
Om det är något man ska säga om Olli så är det att det är ett ställe för stora sällskap där stämningen är i fokus. Redan från 16 finns en dj på plats och även om denne för tillfället spelar EDM-remixar på I Want to Know What Love Is piggar det absolut upp. Jag försöker få ögonkontakt med mitt sällskap, vilket visar sig svårt eftersom det händer mer runt vårt bord än vad som händer utanför BK-plattan en fredagskväll.
Vi får in vår primi och slås av känslan av att denna text hade kunnat bli ett sponsrat inlägg för Barilla, om man var den typen av person. Pastan för oss nämligen tillbaka till ett smakminne från tiden som student, fast med dyrare pesto och en bitter eftersmak i form av priset. 245 kronor för en Vapianokreation känns magstarkt, och salsicciavarianten är inte mycket bättre.
För att liva upp stämningen något beställer vi en tiramisu att dela på samt två espresso martini till efterrätt. Drinkarna är utsökta på den nivån att vi vill ta bartendern i hand och tacka på vägen ut. Huruvida kökschefen på Olli brinner för tiramisu låter vi emellertid vara osagt. Men med tanke på att den serveras som att någon stampat på den och sedan strösslat lite pistagenötter över sörjan utgår vi ifrån att hen inte gör det. Vi lämnar majoriteten av kakan orörd och beställer in notan samtidigt som volymen på musiken höjs och kvinnorna vid bordet bredvid börjar visa varandra olika män på Tinder. Undrar om de ska hit igen imorgon.
