En diskret svart hötjuga mot en lila bakgrund skvallrar om nytt blod på den lilla bit av Timmermansgatan som går mellan Hornsgatan och Tavastgatan.
En av grundarna till Lo Scudetto har nämligen tagit över Vinerians gamla lokaler och slagit upp portarna för nysatsningen Nostrano. Restaurangen är ett klassiskt hål i väggen med knappt 20 platser, vita dukar och dämpad belysning. Lady och Lufsen skulle ha viftat på svansarna. Som sig bör inleder vi måltiden med lövtunna skivor av rå oxfilé. Maträtten med namn efter den venetianska konstnären Vittore Carpaccio vars utförande på ett tidigt stadium kan ge en föraning om en italiensk restaurangs ambitionsnivå. På Nostrano är det en fullkomligt ljuvlig anrättning som serveras med en grovkornig basilikapesto. På tallriken ryms även några längder citronmarinerad selleri som piffats med tjocka skivor vällagrad parmesan. Här dröjer vi oss gärna kvar ett tag. Detta är en rätt som i något större utförande skulle kunna bära upp en hel middag. Visst skulle man kunna skriva hyllmeter om utformningen av mästerverket men det vore som att berätta slutet på en riktigt bra film för att övertala någon att se den. Kontraproduktivt. Till detta dricks husets vita samt på rekommendation en kraftigare Valpolicella av vilka den senare passar klart bättre. Bland Nostranos pastarätter fastnar vi för en linguine med kalvfilé som tyvärr visar sig vara något blek smakmässigt efter smakpaketet till förrätt, och därmed blir den enda besvikelsen i en för övrigt oklanderlig meny. Ryktet räddas dessutom snabbt av en alldeles strålande grillad oxfilé med helt vanlig stekt potatis. Som vanligt känns det oerhört befriande när ett kök litar till råvarorna snarare än att krångla till det i onödan. Till och med hötjugeloggan som hänger utanför restaurangen är smakfull i sin enkelhet. Det här är ett hål i väggen vi gärna återvänder till, blir stammisar på och äter många romantiska middagar i framöver.
