Det första vi möts av när vi öppnar dörrarna till l’Acquafarina är högljudda italienare som pratar med varandra. Det är kunden framför oss som pratar italienska med pizzabagarna bakom kassan. På svenska säger kunden till bagarna att deras pizzor är ”helt otroliga” när hon tar sina hämtpizzor och lämnar lokalen. Att italienare i Malmö gått i god för pizzorna på l’Acquafarina känns initialt som en bra kvalitetsstämpel. På en skylt bredvid kassan står det att degen har jäst i 56 timmar. Förväntningarna på pizzorna är proportionerligt höga.
Inredningen i lokalen känns halvfärdig. På bordet vi har slagit oss ner vid står en tavla som lutar mot väggen, en tavla som vi förutsätter skulle hängt på väggen. Utöver oss är det tomt på sittande kunder i lokalen vilket känns lite oroande. Oron lugnar sig dock ganska snabbt då kunderna som beställt hämtpizzor springer ut och in ur lokalen över det schackrutiga golvet.
Efter en kort stund kommer pizzorna in. Vi har beställt en regina margherita och en gamberetti e spinaci. Kanterna på pizzan är luftiga och med lätt brända fläckar på. Pizzorna ser både inbjudande och oerhört välgjorda ut.
Vi hugger in och pizzorna infriar alla förväntningar och förhoppningar som vi haft. Degen är oerhört välgjord. Tomatsåsen gjord på San Marzano-tomater likaså. Man förnimmer en hint av olivolja. Kanterna är underbara. Vi betalar 130 kronor för Margheritan och 150 kronor för Gamberetti e spinacin. Inte billigt för pizzor, men heller inget ockerpris för välgjorda napolitanska sådana.
Det är lika bra att gå rakt på sak. Det här är en av Malmös absolut bästa pizzerior. Om inte den bästa. Fler pizzor kommer beställas från l’Acquafarina. Och vi är förlåtande mot att inredningen inte är helt klar, då stället bara haft öppet i drygt två månader.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 04, 2022.
