Foto Peter Tarpgaard
Gästerna vid bordet bredvid skrattar. De skrattar förlösande och en smula nervöst, som om de inte riktig vill att andra ska förstå, som om det är något de vill behålla för sig själva. Men så till slut öppnar de upp sig för oss och berättar. Och det är ingen sexuell perversion som de vill hålla för sig själva som det fnissas åt, eller ett internt skämt inom familjen som ingen annan någonsin kommer förstå. Nej, det är deras klyftpotatis. Den är bränd. Den är bränd bortom komik, bortom kriminalitet. Jag tittar på min egen tallrik och börjar också fnissa. Ett fniss som sakta utvecklas till ett hysteriskt och maniskt asgarv. Det som ska föreställa en kalvfilé Oscar - som egentligen ska innehålla en hummerklo och två sparrisar - simmar i en fet pulverbearnaise och en klistrig brun smet. Är det kalv? Ingen aning. Är det sparris? Liknar på alla sätt överkokt spagetti. Är det hummer? Haha. Det är kräftstjärtar på burk. På en restaurang i city. Jag kvävs av skratt.
Varför ger man sig på att laga något man inte ens är i närheten av att klara av? Om man nu som kock inte är så värst förtjust i att laga mat så är det ju bättre att servera en eller två saker man behärskar. I stället för ett tjugotal som alla havererar.
Tagliatellen med kyckling är så pass stabbig att också den är en rolig liten vits, ett skämt jag skrattar åt, fast på min egen bekostnad. Chokladtryffeln, som är hemlagad, är garnerad med kumquat och apelsinklyftor. Varför? Förmodligen för att dölja att den har några dagar på nacken och är lite torr. Lite smålustigt, men inte jätteroligt.
Finns det då något att inte skratta åt på Gozzip? För all del. Takterrassen är fin. Toaletterna är fräscha. Personalen är så tillmötesgående det nu går. Men att ha roligt på krogen har nu fått en helt ny innebörd.
Öppet: mån-tors 11.00-00.00, fre 11.00-03.00, lör 12.00-03.00, sön 12.00-22.00.Stad:
Lokal:
