När Caina skulle öppnas lät Stefano Catenacci enligt uppgift flyga in ett antal landsmän från Piemonte och Sardinien för att säkerställa nivån på det klassiskt italienska kök som Caina besitter.
Det börjar också väldigt lovande med en fullkomligt magisk carpaccio, en rätt som slår an tonen som en stämgaffel för varje finare italienare värd ränderna. Borlottibönsoppan som serveras i samma veva saknar dessvärre denna elegans och balanserar på gränsen till smaklös.
Priserna på Caina ligger överlag i det övre skiktet med secondis runt trehundralappen och bör också bedömas därefter. De hamnar därför närmare ett försiktigt leende snarare än ett helgrin då de absolut gör jobbet, men inte särskilt mycket mer. Då är pastarätterna överlag klart mer prisvärda, riktigt prisvärda faktiskt. Det är till och med så pass att vi beställer in en av dem till efterrätt då sällskapet inte fått nog av den Malfatti på ricotta, parmesan och spenat som serveras med en fullkomligt ljuvlig karl-johansvampsås. Caina har funnits i ganska precis ett år nu och håller helt klart stilen. För att kunna konkurrera om titeln som Stockholms ledande italienare, och därmed nå ännu bredare publik utöver hotellgästerna, krävs emellertid det lilla extra.
