Axela på Götgatan är en sådan där dussinrestaurang man som söderbo passerar flera gånger i veckan men sällan eller aldrig har besökt.
Då och då finner man guldkorn bland dessa anspråkslösa kvarterskrogar. Ibland mynnar det ut i en livslång förälskelse som inte kan sluta på annat sätt än ett giftermål mellan krogen och dennes stammis. Tyvärr blev guldet i detta fall till sand. Trots att lokalen är fullsatt, förväntansfulla på musikalen de ska se något senare under kvällen, känns den identitetslös och inte alls inbjudande. Det tonåriga paret som dejtar vid bordet bredvid gör dock sitt och när serranoskinkan kommer in för att agera förrätt börjar vi känna oss lite varma i kläderna. Tyvärr gör varken denna eller strutsfilén som följer strax efter något större intryck. Den senare befinner sig ungefär på samma ände av smakskalan som den fläskfilé mormor brukade koka i tomat och ost. Axelas verkar till och med köpa sina potatiskroketter på samma närbutik som hon. Förutom strutsen beställer vi även en entrecôte, vilket gör att personalens ordval vid serveringen av denna skapar en viss förvirring.
–Varsågod, en biff.
–Ursäkta, är inte det här en entrecôte?
–Vadå, du beställde ju det. Var det inte det du ville ha? Du sa ju det. Va?
Den defensiva ställningen hos servitrisen i vårt samtal antyder att det inte är första gången något liknande händer, vilket naturligtvis kan förlåtas. Men att angripa sin gäst verbalt på detta sätt är aldrig någonsin acceptabelt. Om vi fick entrecôten som vi beställde? Tyvärr var det en aning svårt att avgöra när det mesta smakade likadant.
