Två solariebruna systergestalter står för servicen den ljumma försommarkväll vi bestämmer oss för att våga oss utanför slussarna. Det börjar dåligt och trots att restaurangen knappt är halvfull får vi får vänta som om det vore högsommar.
Ännu sämre går det för det tyska sällskapet vid bordet bredvid. De får veta att det tyvärr inte finns något sådant som menyer på engelska, varpå servitrisen lämnar dem med en nick av medlidande. Vi roas ömsom smärtas av den äldre mannens försök att lista ut vilka rätter som har krypterats på vårt nordiska världsspråk.
Maten är, när den väl kommer in, desto bättre. Bäst och faktiskt riktigt bra är skagenröran med handskalade räkor på smörstekt bröd. De gambas vi får in är också bra trots att aiolin har överdoserats på saffran. En ugnsbakad torskrygg med pepparrot gör jobbet men inte mer, medan lammentrecôten är så torr att inte all vitlöksrostad madierasky i världen skulle råda bot.
Det är dock först när vi efter en trerätters middag vill tvätta händerna kvällen når sitt bottennapp. Då övervåningen är abonnerad är även toaletterna som ligger en trappa upp off limits för övriga gäster. En skylt hänvisar oss därför till inrättningar runt hörnet som sedermera visar sig vara regelrätta bajamajor. Någonstans mellan chock och ursinne tvättar vi händerna i alsolsprit efter att ha gjort allt för att inte kliva i urinpölen på golvet. Må så vara att kalaset ligger idylliskt precis vid vattnet och att man under en solig sommardag säkerligen kan njuta av laxen och lugnet. Men bombar man med reklam i tunnel-banan för att locka tidiga gäster är detta inte ett lämpligt sätt att sprida sitt rykte. Vi tycker att en ursäkt vore på sin plats. Säg förlåt.
