In This World

När de afghanska ungdomarna Jamal och Enyatullah tar hjälp av flyktingsmugglare för att ta sig till London vet de inget om vad som väntar. De kämpar sig långsamt fram över kontinenten, utsätts för umbäranden, lämnas ibland oförklarligt att vänta dagar eller veckor i pittoreska fattigmiljöer i Mellanöstern och Turkiet. De smugglade är mänsklig drivved, som inte annat kan än att följa strömmen. Så är det säkert också i verkligheten. På film blir det tyvärr fruktansvärt enahanda. Michael Winterbottom har gjort en spelfilm som känns och ser ut som en dokumentär. Jag tycker inte om det. Jag försöker ge den en chans som först det ena, sedan det andra. Inget fungerar riktigt. Jag blir disträ, funderar på hur medvetet regissörens [I]24 Hour Party People[/I] var den här filmens motpol. Jag är fruktansvärt uttråkad. Det ger mig dåligt samvete. Man har liksom en plikt att engagera sig i filmer om viktiga saker. Flyktingsmuggling, som det rör sig om här, är en fruktansvärd industri som är byggd på och i sin verksamhet skapar mänskliga tragedier. Ändå har jag svårt att bry mig om vad som pågår på duken. En renodlad dokumentär med intervjuer och följdfrågor hade varit så mycket bättre. Vad drömde du om när du lade ditt liv i smugglarnas händer? Vad föder den desperation som gör resan värd riskerna? Jamal och Enyatullah skickas iväg av sina föräldrar, är praktiskt taget fångar tills de når Europa, och talar inte särskilt mycket med varandra. De saknar gemensamma språk med människorna de möter och vad som sägs i filmen lämnas då oöversatt. Det gör det svårt att bilda sig någon uppfattning om deras personligheter. Men jag vill poängtera att distansen helt är ett manus- och regiproblem. Skådespeleriet är tidvis outhärdligt naturalistiskt. En äldre man som i en helt kort bild visas ta emot ett dödsbud i telefon lyckas med ett helt orörligt ansikte hugga mig rakt i hjärtat. Huvudpersonerna gestaltas av amatörer, rollerna har skådespelarnas förnamn och kanske spelar de nära sina egna personligheter. Det är både effektivt och obehagligt. Å ena sidan kunde verklighetens Jamal Udin Torabi (flykting i England) och Enyatullah (chaufför i Afghanistan) mycket väl ha hamnat i situationerna deras film-alias upplever. Å andra sidan får jag en obehaglig postkolonial ångest och misstänker att både regissören och publiken slummar lite i de här killarnas exotiska misär för att senare med gott samvete få pyssla med roliga filmer i stället.