Femtiotalets grälla Coney Island vräker ut sig med den fullpackade Brighton Beach, knarrande boardwalken och nöjesfältets tvivelaktiga åkattraktioner i fonden. Trängseln, den klibbiga sommarhettan, matoset som böljar ut från de sjaskiga syltorna och ovanpå alltsammans denna outhärdliga tivolimusik. Det här klaustrofobiska myllret utgör scengolvet där ett fåfängligt melodrama om ouppfyllda drömmar, kärlekstörst, ånger och svek strax ska ta plats.
I skådespelets mitt står ytterligare en av Woody Allens karikatyrer av den hysteriska kvinnan. Denna gång heter hon Ginny (Kate Winslet), en bedagad (enligt Allens eller tidsepokens standard?) före detta skådis vars drömmar om glitter och glamour sakta bleknar bort medan hon slavar som servitris på den lokala ostronbaren och självmedicinerar mot sin bultande huvudvärk. Fast i ett kärlekslöst äktenskap med den bufflige karuselloperatören Humpty (Jim Belushi) och med ständig oro över sin 11-årige pyroman till son söker hon tillflykt i en sommarromans med den tjusige unga badvakten och aspirerande dramatikern Mickey (Justin Timberlake). Men över deras hemliga kärleksmöten i neonljusens sken hänger någonting ödesmättat. Den här bergodalbanefärden kan väl aldrig sluta lyckligt? Så gör Humptys dotter Carolina (Juno Temple) entré, på rymmen från sin hämndlystne gangstermake och åksjukan är ett faktum.
I triangeldramat som uppstår ställs berättaren tillika regissörens alter-ego Mickey i centrum av valet och kvalet mellan de två desperata kvinnliga alternativen. Styvmodern och styvdottern. Ring a bell? Det är ett evigt upprepande av långa neurotiska haranger som ställer tusen frågor, väger för och emot, men aldrig landar i några svar. Vad det hela går ut på har jag inte en susning om. Just idag var jag inte på humör, känner mig mest trött på karln. Tröttnar han aldrig på sig själv?
