Wonder Boys

I alla väder välkomnar jag alltid filmer från Hollywood som inte ser ut som- ni vet - filmer från Hollywood. Filmer med lägre tempo och högre ambition. Karaktärdrivna historier som får en att längta tillbaka till Hollywood före Hajen. Curtis Hansons nya film är länge en sådan film. Och med Michael Douglas i huvudrollen så blir det ju alltid bra. Få tar så stort ansvar, få klarar att bära en film som Michael Douglas. Visst har han gått på riktiga minor tillsammans med cynikern Adrian Lyne - i filmer som Farlig förbindelse och Skamgrepp. Djupt omoraliska och sexistiska filmer som han borde haft vett att tacka nej till. Men han var inte dålig där. Han bar de filmerna också. I Wonder Boys ser vi Michael Douglas i en annan sorts roll än vad vi är vana vid. Visserligen rämnar hans privatliv och visserligen är det för att han träffar en annan kvinna lite för mycket - men det är en kvinna i hans egen ålder. Douglas undervisar i litteratur och creative writing på universitetet och när han inte är där våndas han över sin egen bok. Den som ska följa upp hans mästerverk för sju år sedan. Som ung klassades han som underbarn medkolossal talang. Nu, i medelåldern, är han rädd för att inte vara ung - men framför allt rädd för att inte vara lika bra som då. Därför vågar han inte avsluta sin nya bok, för tänk om den inte når upp till hans förra. I en av hans klasser går en begåvad elev som han känner igen sig själv i, spelad av Tobey Maguire. Den här killen är snällt sagt knepig, men Douglas tar honom under sina vingar och drar iväg med honom på konstiga fester där konstiga saker händer, såsom att Marilyn Monroes jacka försvinner och en hund skjuts till döds. Inför årets stora "Ordfest" dyker även Douglas förläggare upp, en i vanlig ordning påtänd Robert Downey Jr, som eventuellt också ska föreställa någon som har framtiden bakom sig, i det här fallet antagligen inte längre bak än 80-talet. Det jag berättar skrivs oss inte på näsan i filmen. Wonder Boys är en subtil film. Den är sympatiskt befriad från gängse dramaturgi, till exempel den sista hysteriska upptrappningen. Vi följer i stället Michael Douglas både fysiska och psykiska utförsåkning, som på ohollywoodskt vis tillåts ta sin lilla tid. Själva slutet i filmen kommer därför som en besvikelse. En klockren eftergift åt fega studio executives. Och en påminnelse om att vi förmodligen aldrig mer kommer att återvända till tiden före Hajen. Att vi förmodligen aldrig mer kommer att få se filmer som En satans eftermiddag och Fågelskrämman. Curtis Hanson har åldern inne för att ha växt upp med dessa filmer. Och med Bob Rafelsons och Hal Ashbys filmer. Men han kommer aldrig att kunna göra sådana själv. Inte i Hollywood i alla fall.