Den må handla om varulvar men The Wolfman har ändå kalkonvarning över sig. Det här är en film som bygger på en rulle från 1941 och ändå lyckas med konststycket att inte bidra med något nytt av värde.
Visst, den är välspelad (Hugo Weaving imponerar särskilt med sin snobbengelska) och omgivningarna är vackra, men den saknar all form av fantasi. Karaktärerna är ungefär lika djupa som huvudpersonen i valfritt halvtaskigt tv-spel, vilket får konsekvensen att man som tittare bara rycker på axlarna när huvuden flyger och varulvarna går loss. Dessutom förlitar sig Joe Johnston på patetiska skrämseleffekter som påminner om Jag vet vad du gjorde förra sommaren 2 eller någon annan slutet-på-nittiotalet-high school-slasher. Till och med slutfajten saknar tyngd och uppgörelser mellan familjemedlemmar gjordes bättre i typ Lejonkungen. Nej, The Wolfman är en popcornfilm med fula CGI-varulvar, tråkig action och förutsägbar story. Det enda jag tar med mig från den här filmen är att zigenare nu officiellt verkar verka den enda folkgruppen det är helt okej att stereotypisera på film.
