Att Nalle Puh är en björn med en mycket liten hjärna är allmänt känt. Varför han går runt och slaktar människor kan då ha sin förklaring men det är knappats Puhs fel att filmen blir som den blir. Nej, istället kan man fastslå att Rhys Frake-Waterfield är en mycket oerfaren regissör och dessutom en ganska fantasilös manusförfattare.
Förra årets Winnie-the-Pooh: Blood and Honey hade sin B-filmscharm. Uppföljaren säljs in med ”3 gånger blodigare” och ”10 gånger så stor budget”. Blodigare ja, men fortfarande lika uselt genomförda splattereffekter som i förra filmen. Och vad pengarna gått till kan man fråga sig, uppenbarligen inte till produktionen. Det Frake-Waterfield och hans medförfattare Matt Leslie troligen funnit rolig på manusstadiet fungerar inte i praktiken. De borde be Nalle Puhs skapare A.A. Milnes nu levande släktingar om ursäkt.
Christopher Robin (Scott Chambers) arbetar som läkare och ingen verkar tro vad som hände honom i Sjumilaskogen. Men Puh, Nasse, Ugglan och Tiger ruvar på en blodig hämnd. Ja nu får Frake-Waterfield även använda sig av Ugglan och Tiger. Upphovsrätten kommer bli fri gällande flera klassiska sago-och filmfigurer framledes. Musse Pigg som Ångbåtskalle planeras exempelvis att ges ut som ett blodigt spel av ett japanskt företag. Visst är det en smart affärsidé att göra skräck av barnboksfigurer.
Rhys Frake-Waterfield ser ut att fortsätta med Disneykaraktärer även i nästa projekt, Bambi: The Reckoning, som ligger i pipelinen. Att hans skräckfilm om Peter Pan fortfarande ser ut att vara under produktion är glädjande, menat att det är bra att den inte nått biograferna, än. Man önskar att någon stoppar alla dessa tramsiga projekt omedelbart. Det var småroligt första gången och det räcker gott och väl.
