Winnie the Pooh: Blood and Honey är rakt igenom en B-skräckis. Helt usel på alla sätt. Amatörer i rollerna, alldeles för långsam klippning för att fungera i en skräckfilm och det räcker inte att ha en skakig kamera för att försöka skapa skräck. Men den är fantastiskt rolig. Som kalkonskräck brukar vara, se Ed Woods eller Roger Cormans kultfilmer som jämförelser i genren.
Regissören Rhys Frake-Waterfield och hans produktionsbolag fick idén att göra skräck av Nalle Puh då nallebjörnen häromåret blev fri att använda. Christoffer Robin har sedan länge lämnat Sjumilaskogen vilket gjort hans djurvänner galna. De har under åren inte kunnat släppa detta svek och byggt upp ett hat mot människor i allmänhet och mot Christoffer Robin i synnerhet.
Nalle Puh känns besläktad med Jason från Fredagen den 13:e och Leatherface från Motorsågsmassakern. Likt den sistnämnda gillar även Puh människokött. Han är klädd som en hillbilly med hängesbyxor och flanellskjorta. Nasse påminner i sin tur om människovårtsvinet Bebop från Teenage Mutant Ninja Turtles och är Puh evigt trogen när det kommer till att tortera deras offer. Sjumilaskogen har förvandlats till en trailer park där det slaktas vilt.
Intresset för filmen har varit stort. Den första trailern sågs av ett par miljoner på youtube och på filmdatabassajten IMDB har den legat på listan för årets mest emotsedda filmer. Men den som besöker sajten kan även se att Rhys Frake-Waterfields tidigare verk inte har höga betyg.
Han verkar dock redan vara på gång med att ge sig på nästa barnboksfigur, Peter Pan. Jag själv hoppas att någon svensk regissör gör skräck av Bamse.
