Inte anade jag att det fanns en vinkel till. Att det gick att göra en Vietnamfilm till. Men det gick - och här är den. En för all del hedervärd film, tillägnad alla de överlevande och de döda nere i Sydostasien - där man utelämnar politik, våldtäkter och hallucinationer. En film där man uppmärksammar de som kämpade för sitt land och deras kvinnor som i många fall väntade förgäves där hemma.
Men man får nog vara väldigt mycket amerikan - och väldigt mycket i skuggan av 11 september - för att svälja denna vulgärversion i ett enda stycke. Jag menar, åter igen, USA förlorade Vietnamkriget. No matter hur många filmer man gör om detta krig - USA förlorade. Punkt.
Men när Hollywood nu är på rejält krigshumör - [I]Black Hawk Down[/I], [I]Behind Enemy Lines[/I], [I]Hart's War[/I] - så duger det inte med några snöpliga förluster. Därför väljer man det första riktiga slaget mellan amerikaner och nordvietnameser, som var redan 1965 i Ia Drang-dalen. Amerikanarna förlorar initialt långt mer mannar än man förespeglat sig, och ett tag ser det riktigt pyrt ut. Men mot slutet vänder man på steken, tack vare ett effektivt luftvärn.
Filmen ifrågasätter inte för en sekund USA:s rätt att åka ner till Vietnam. Den skildrar bara goda och fina amerikaner som är beredda att dö för sitt land varje timme av dygnet. Det är ändå väldigt svårt att tycka synd om dem där de ligger och piper: "Tell my wife I love her very much".
Mel Gibson är givetvis som klippt och skuren för huvudrollen som Generallöjtnant Harold G. Moore, vars bok [I]We Were Soldiers Once...and Young[/I] filmen bygger på. Han är en helyllefin kille, som alla soldater gillar och han klappar dem på hjälmen och axlarna, när helst han går förbi dem. Han håller också världens bästa tal inför sin bataljon, till exempel inför resan till Vietnam. Talet avslutas med att han skärper blicken, sänker rösten och sammanfattar budskapet: "Men will die". Därifrån klipper filmen hem till köksbordet där han sitter i uniform med alla sina jättesnälla barn, som han frågar om de bett bordsbön. I dörren i fonden står hustrun Madeleine Stowe i rosa nattlinne och smörjer in ansiktet. Hon har något fuktigt i ögonvrån. I nästa scen tar han för ett ögonblick av uniformen och ger sin blida hustru en herdestund. Alla barnen sover.
Slaget i Ia Drang-dalen skildras in i minsta detalj, datum och exakt klockslag och plats redovisas pedagogiskt i bild. Jag behöver inte säga att en viss ofrivillig parodisk effekt uppstår.
Jag säger: [I]Deer Hunter[/I]. Jag säger: [I]Apocalypse Now[/I]. Jag säger: [I]Taxi Driver[/I]. Och jag säger: [I]Född den fjärde juli[/I]. Fyra filmer som Randall Wallace förmodligen ställer sig helt oförstående till, att döma av detta omdömeslöst okritiska och oförblommerat patriotska bidrag till genren.
Skådespelare:
Regi:
