Med Vincent van Gogh – Vid evighetens port är regissören och konstnären Julian Schnabel tillbaka. Efter filmer som Before night falls och Fjärilen i glaskupan ansluter han sig denna gång till den återkommande hyllningskör som vill lyfta fram det manliga konstnärsgeniet Vincent van Gogh. Senast 2017 kom den oljeanimerade filmen Loving Vincent som skildrade konstnärens livsöde utifrån hans målningar.
2016 hittades ett anteckningsblock fyllt av skisser och porträtt i den sydfranska staden Arles. Blocket hade legat orört i 126 år och uppkom under de år som van Goghs vistades i staden. Vid Evighetens port försöker kasta nytt ljus över bildernas tillkomst och det som ledde fram till hans tidiga bortgång vid 37 års ålder. De flesta känner nog till att Vincent skar av sig örat efter ett bråk med en vän och att han aldrig hann uppleva sin egen storhet. Men hur många gånger är det möjligt att återberätta en och samma historia?
Schnabels film ger ingen ny inblick i hans tillvaro. Istället reproduceras återigen myten om den store konstnären. Vincent är missförstådd och dricker för mycket. Hans bror och vännen Paul Gauguin är de enda som förstår honom. Med staffliet på ryggen vandrar han runt i den franska landsbygden. Upp på berg och ut i höga böljande majsfält i solnedgång. En ryckig handkamera signerad Schnabel följer hans fårade ansikte. Och visst är det vackert, men inte mer än det. Willem Dafoe gör vad han kan med ett manus som inte lämnar särskilt mycket över till skådespelare att arbeta med. Med enkelhet ger han liv åt en berättelse som kanske hade varit spännande att följa, men som tyvärr aldrig blir det. Schnabel lyckas inte frångå sin egen personliga fascination. Vincent van Gogh – Vid evighetens port är en tröttsam hyllningsfilm som inte berättar mer än vad de flesta människor genom en enkel googling själva kan ta reda på.
