När skolmassakers har blivit ett vedertaget begrepp och insikten att det är för enkelt att skylla på tv-spel och videovåld sjunkit in, hamnar Vi måste prata om Kevin precis rätt i tiden. Kevin har förvisso vare sig en ohelig agenda (åtminstone inte till en början) eller tre sexor ingraverade i skalpen men att referera till hen som en nutida Damien, placerad i amerikansk socialrealistisk miljö är ingen större överdrift.
Lionel Shrivers roman som ligger till grund är, precis som filmen, berättad ur moderns perspektiv och enligt utsago en komplex historia om genetik kontra uppfostran: är det möjligt att födas ond och är det möjligt att hata sitt barn? Det är svårt att inte bli smått besviken när filmen inte på samma sätt lyckas problematisera den djupt empatiskt störda Kevin (dock minutiöst spelad av Ezra Miller!) och hens cyniska sätt att se på omvärlden.
Visst är inte Tilda Swintons huvudroll urtypen av en varm och kärleksfullt omhänder-tagande modersfigur, tvärtom finns där mycket bitterhet och kyla efter att ha gett upp drömmar och karriär, men att en frostig uppfostran skulle skapa en fullblodspsykopat av dessa proportioner känns inte helt realistiskt. The Omen är som sagt en rimligare referens än en verklighetstrogen psykoanalys, Kevin känns helt enkelt born bad. Absolut inget ont om onda barn, det är som bekant en effektiv skräckfilmsingrediens, men historien blir onekligen lite platt. En fantastisk Tilda Swinton och den iskalla handen som successivt omfamnar hjärtat fram till det makabra slutet skapar emellertid något av det otäckaste jag sett på länge.
