Det fanns en tid, för inte så länge sedan, då smågrabbar möttes efter skolan och joxade med trasan. Då fotboll var ett roligt och framförallt kravlöst inslag i vardagen. Nu tränar barnen flera gånger i veckan, spelar minst en match varje helg, och kämpar med sina kamrater om att få en ordinarie plats i laget. Det är utslagningsprincipen "bäst får spela mest" som råder, vilket innebär många små krossade pojk- och flickegon.
Okej, ovanstående nostalgitripp hyser ett visst mått av gråtmildhet, men inte desto mindre också en stor sanningshalt, och det är någonstans i denna insikt som [I]Varsity Blues[/I] tar avstamp.
Redan i anslaget presenteras vi för ett otal gormande föräldrar som pressar små killar i full fotbollsmundering (amerikansk sådan) att göra sitt yttersta, att inte skämma ut familjen eller, än värre, svika stadens ära. Det osar helt enkelt social och tärande press.
Den lilla samhället heter West Caanan, ligger i Texas och är, som namnet antyder, byggt på ett starkt religiöst fundament. Fotboll och Gud, inget annat är värt att diskutera. Egentlig makthavare i staden är den despotiske och helt empatiberövade coachen Bud Kilmer (Jon Voight) som är fast besluten att med high school-laget vinna sitt 23:e raka distriktmästerskap.
Mot honom står unge quarterbacken Jonathan "Mox" Moxon som visserligen är mycket talangfull men vars intellekt är så pass utvecklat att han inser att det finns ett liv utanför fotbollsplanen - en inställning som självklart får Kilmers, och samhällets, normer att darra.
Vill man vara elak kan man avfärda detta som ytterligare en i raden av försumbara high school-filmer (där monster och/eller kärleksintrig ersatts av sport), vilket det egentligen också är, men det finns en lättare samhällskritisk ådra - sport och religion som ett sätt att kontrollera massorna, ungefär - som åtminstone bitvis håller filmen vid liv. Andra scener, vid sidan av plan, som grillfesten där rundmagade pappor tuppar sig med fotbollen i hand, eller huvudpersonens lillebror som irriterar familjelyckan genom att testa den ena religionsyttringen efter den andra, visar även de en önskan att verkligen få ut ett meddelande till omvärlden.
Men engagemanget verkar inte vara speciellt väl förankrat. När tänkaren Mox beväpnas med såväl pekpinne som gloria ebbar intresset ut och när regissören och hans alter ego anser sig ha fullgjort sin danande uppgift är det ändå bara en sak gäller: Touchdown. Helst i slow motion. Och den som satsar en peng på motståndarlaget bör nog genast gå en kurs i sannolikhetslära.
Varsity Blues
Skådespelare:
Regi:
