Vad hände med Harold Smith?

Fler och fler börjar bekänna sig till 80-talets anskrämliga estetik vad gäller kläder och modeattribut. Ärmlösa t-shirts, slitna jeanskjolar, paljetter och en och annan hockeyfrilla vandrar idag omkring ostört på våra gator. Men i filmvärlden, som ofta ligger några steg efter, är det nu utan tvekan 70-talet som gäller: Lukas Moodyssons [I]Tillsammans[/I], Sofia Coppolas [I]Virgin Suicides[/I], Kjell Åke Anderssons kommande [I]Familjehemligheter[/I] samt denna film, tar alla avstamp i Uri Gellers och heltäckningsmattornas decennium. Alla vi som redan för tio år sedan hade tröttnat på den mycket seglivade trenden "jag minns mitt soliga 50-tal", tackar självklart för att tiden obevekligen har sin gång -- men det är nog ingen vågad gissning att det redan om några år kommer att höjas röster om ett nytt "gubbvälde" och om en smärtsam 70-nostalgi som kladdar igen filmdukarna. Dåtiden har ju en tendens att te sig extra ljuv och konfliktlös ut i backspegeln. Vilket å andra sidan gör den extra tacksam som arena för komedi och igenkänning. I [I]Vad hände med Harold Smith? [/I] är det inte minst gott om det senare. [I]Saturday Night Fever[/I] bildar fond, huvudpersonen Vince Smith (Michael Legge från [I]Straydogs[/I]) klär sig som sin idol Travolta, försöker gå som honom och har framför allt övat in de rätta dansstegen som ska göra Vince till en het läckerbit i det motsatta könets ögon. Framförallt är det rådjursögda Joanna som ska erövras men då Vince egentligen inte har mer smort munläder än en nunna med tysthetslöfte kommer han aldrig riktigt till skott. Oväntat hjälp anländer så småningom från den kuvade pappan Harold, som efter ett helt liv i förnekelse plötsligt börjar använda sina övernaturliga krafter. Jo, det sistnämnda låter kanske lite malplacerat i en uppväxtskildring av romkom-karaktär, men är just därför helt rätt. Före detta copywritern Ben Steiners debutmanus är fullt av små överraskningar som med hjälp av en stabil och pricksäker ensemble ibland blir hysteriskt underhållande. David Thewlis, som Vinces arbetgivare, må se ut som han ska på maskerad men han förgyller ett antal scener med sin sköna timing. Och favoriten Stephen Fry gör sin patetiska, politiskt korrekta professor på fullt allvar, vilket ger hans velourklädda uppenbarelse en extra komisk dimension. Men varken regissör eller manusförfattare vet tyvärr när det är dags att sluta. Publikfrierierna är farligt många. Likt en klassens clown med hög koffeinhalt rabblar filmen tokigheter med en frenesi som gör att historiens uns av allvar -- som en riktigt bra komedi ändå bör hysa -- pulvriseras och går upp i rökelse. Men det ska dock en större dysterkvist än undertecknad för att missa de trots allt väldigt många vältimade skämten och iakttagelserna. Scenen där Stephen Fry har lektion i sexualkunskap är helt enkelt det roligaste jag har sett på många år. Eller kanske månader. Eller i alla fall veckor. Väldigt kul var det i alla fall.