Som en smällkaramell av gräddfärgade krinoliner, överdådiga spetsar och svallande långt hår tolkar Greta Gerwig, Louisa May Alcott’s välkända roman från 1868, om fyra systrarnas vuxenblivande under och efter det amerikanska inbördeskriget.
I förgrunden står Jo March (Saoirse Ronan), en aspirerande författare (med tydlig blinkning åt Alcott’s eget liv) som kämpar med sin kreativa längtan. Resten av syskonskaran förhåller sig i en tydlig kontrast till systerns egensinniga personlighet. Medan Meg är en fåfängt (Emma Watson) drömmande storasyster, är Beth (Eliza Scanlen) familjens sensibla musiker och Amy (Florence Pugh), den envisa och evigt avundsjuka lillasystern. Saoirse Ronan axlar rollen som Jo med säregen bubblande energi och Emma Watson, Florence Pugh, Eliza Scanlen fyller sina systrar med en trovärdig och tydlig känslighet. Thimothée Chalamet gör rollen som grannen Laurie med uppstudsig självklarhet.
Regissören Greta Gerwig har i sin version låtit författarens liv sammanflätas med sin fiktiva karaktär och skapar därmed ett effektivt växelspel mellan verklighet och fiktion. Men fastän berättelsen om de fyra systrarna har lanserats som ständigt aktuell, har jag svårt att se det tidlösa i dessa överdådiga kostymer. För trots en frisk uppdatering är avsaknaden av svärta och Jo’s strävan mot ett potentiellt författarliv något som schabblas bort i det slätstrukna och beskäftiga utförandet. Först när systrarna konfronteras med varandras olika livsval, känns det däremot på riktigt.
Unga kvinnor kan inte vara mer rätt i tiden, för en månad sedan aktuell som brittisk tv-serie på SVT och nu i en flerfaldigt oscarsnominerad nytolkning. Men vad berättelsen egentligen har att säga till dagens kvinnor har jag rätt svårt att förstå.
