Unbreakable

[I]Sjätte sinnet[/I] är väl att betrakta som en av de större skrällarna i Hollywoods kassalåda under det senaste decenniet. Från ingenstans kom en regissör med ett namn som ingen ens kunde uttala - och slog biopubliken med häpnad. Givetvis var det kul att se Bruce Willis i en otippad roll, men framför allt var det en klurig thriller med ett oväntat slut. Det är en bristvara vi gärna välkomnar - med hull och hår. Därför slapp kanske [I]Sjätte sinnet[/I] undan en del av den närgranskning som skulle dämpat hurraropen till en mer rättvisande ljudvolym. Pengar drog den i alla fall in och filmbolaget kunde inte nog snabbt be killen med det konstiga namnet klämma ur sig en uppföljare. Jag kan säga - det var i snabbaste laget. Det här är nämligen variation på samma tema - och som så ofta inte lika bra, eftersom den bästa idén i regel kommer ut först. Även här låter sig regissören fascineras av människor med särskilda gåvor. Om en liten kille såg Dead People i första filmen, så ser Bruce Willis Guilty People i den här. Han är en sorts Kristus-gestalt som är osårbar, i det att han aldrig någonsin varit sjuk och i filmens öppning dessutom blir ensam överlevande från en tågolycka, och han är dessutom en god man designad att uträtta goda saker - just för att han är osårbar. I andra ändan av skalan hittar vi den bensköre Samuel L. Jackson som på grund av sitt hopplösa handikapp tillbringat alldeles för många dagar och nätter i serietidningarnas värld. Där hämtar han sin logik och syn på livet och världen - och därför har han länge letat efter sin absoluta motsats. Så långt - ganska bra. Här finns enskilda scener som briljerar med intelligent gestaltning och etablering - Shyamalan är säker på tonen och han är nyfiken på människor. Det är bra egenskaper. Men någon med rödpenna i hand borde dragit ner på anspråken i den nya filmen. Det är så mycket Shyamalan vill påstå och när han ska utveckla och så småningom också avsluta ploten - så är det lite för många samband han försöker sy ihop. [I]Unbreakable[/I] blir till slut så uppblåst av sin egen överambition att den spricker mitt framför våra ögon. Slutet är heller inte lika oväntat som i [I]Sjätte sinnet[/I] och här ställs det sannerligen höga krav på publikens generositet. Det räcker inte alltid med möjlig logik. Det krävs en gnutta trovärdighet också. Här går hela idén med två frusna själar, i var sin ände av samma tråd, förlorad i en tröttsam schablon av favoritkaraktären i Hollywoods thrillervärld - knäppskallen. Precis vad vi inte längtade efter att få se. Inte här i alla fall.