U-Turn

Oliver Stone hävdar att han har känt press på sig varje gång han gjort någon av sina "politiska" filmer. Så pass att han nu, med U-Turn, ville göra en film med färre anspråk och mindre budget. En film som skulle bedömas på "sina egna meriter". Som så många andra amerikanska regissörer har han en kärlek till film noir och har härmed avsett att lämna sitt bidrag till genren. Med "u-turn" menar han för övrigt den situation som huvudrollerna befinner sig i slutet av en film noir. På väg in i en återvändsgränd försöker de desperat göra en u-sväng för att undvika väggen. Jag har alltid haft svårt för dessa genrepastischer - är det inte så att en genre uppstår och lever bäst i sin egen samtid? Som film noir gjorde strax före andra världskriget i Frankrike och i USA ett årtionde efter kriget. Hjälten var en ensam man med dimmigt förflutet, med moral av samma skrot och korn som filmens skurkar. På väg mot lyckan i form av kärlek och/eller pengar korsas hans väg av ödet, gärna med vidarebefodran till ond bråd död. Och ofta var den kvinnliga huvudrollen av en lömsk sort, ja man skulle faktiskt frestas beskylla genren för kvinnofientlig. Det senare epitetet kan man utan dåligt samvete även behäfta Oliver Stone med. Oliver Stones filmvärld är en mans, mans värld. Så hans faiblesse för genren kommer, i det avseendet, inte som en direkt överraskning. I U-Turn möter vi i öppningen Sean Penn på väg genom den amerikanska öknen i sin röda Ford Mustang. Piller av olika kulör och styrka hjälper honom framåt och i bakluckan ligger en väska med 13 000 dollar som han häftar i skuld till Las Vegas ryska maffia. Inget exakt mönsterbarn, alltså - likväl trummar han glatt på ratten till tonerna av Help Me Make It Through the Night. Men föga anar han. Mustangen börjar koka och plötsligt står han öga mot öga med Billy Bob Thorntons bilmekaniker från helvetet, i den gudsförgätna hålan Superior i Arizona. Nere i byn rusar han i famnen på en ung, vacker kvinna (Jennifer Lopez) som av någon egendomlig anledning är gift med den bufflige och betydligt äldre Nick Nolte. Klockren noir-triangel, således. Stone kan sin läxa. Fast inte har han särskilt mycket att berätta med U-Turn. Han kan försöka gömma sig bakom fraser om vilka dåliga val vi människor gör, hur desperata vi är i vissa situationer, att vi är som "skorpioner i en glasburk", som han har uttryckt det. Det imponerar inte på mig. Det har sagts förut, det har gjorts film på förut, här finns intet nytt under ökensolen att berätta. Filmen lever däremot högt på sin visuella stil. Stone och hans fotograf Robert Richardson (som gjort alla hans filmer sedan Salvador) blåser på med sin vildsinta bildstorm, som jag fortsätter att förföras av. Vore det inte för detta unika bildspråk och möjligen också för Sean Penns loja, hudnära gestaltning, skulle U-Turn fastnat där i återvändsgränden. Jag ser nog hellre att Oliver Stone fortsätter lägga in sitt politiska ursinne bakom kameran. Då är han som bäst. Och då behövs inga u-svängar.