När jag lämnade salongen efter att ha sett Paddy Considines långfilmsdebut var den enda känslan som fyllde min kropp: ”tänk vilken bättre plats världen hade varit utan män”. För i Tyrannosaur är de flesta av dem vilda bestar som misshandlar när de är arga, förolämpar när de känner sig underlägsna och våldtar när de vill visa vem det är som egentligen bestämmer. Considine har alltså gjort det svårt för sig – målet är att få oss att bry oss om karaktärerna och detta trots att en av huvudpersonerna (en utmärkt Peter Mullan) inleder med att sparka ihjäl sin hund. Tyrannosaur behandlar självdestruktivitet, kvinno-våld (både fysiskt och psykiskt), makt och, på något underligt vis, kärlek. Det är grått, bittert och för nära verkligheten för att man ska kunna rycka på axlarna. Det är en film att se om du kommer på dig själv med att vara alldeles för glad eller ha en för positiv inställning till livet.
