Tsatsiki, morsan och polisen

Välkommen till Idyllien. För Ella Lemhagens nya film är nämligen samma helylle-Sverige som Catti Edfelts [I]Sixten[/I] eller Johanna Halds filmer om [I]Lotta på Bråkmakargatan[/I]. Samma Sörgården med söta, förnumstiga barn och snälla, välmenande men lite förvirrade vuxna. Det är helt enkelt en bild av ett Sverige som inte finns. Inte längre. Och det må väl vara hänt, allting behöver nödvändigtvis inte vara samtid, men om man inget annat avser än att placera en snäll historia i en snäll dåtid, ja då blir inget tuggmotstånd kvar. Tsatsiki, som spelas förtjänstfullt av debutanten Samuel Haus (Ella Lemhagen kan verkligen det där med barnskådespeleri), är verkligen en söt och genomsnäll åttaåring. Han är ett pittoreskt inslag i kvarteret och på sin skola, ty han har mörkt hår och lite mörk hy. Tokiga mamma var nämligen nere i Grekland och slog runt, och nu bor hon ensam med sin son i radhus i förorten. Vunnit på Lotto, kan man tänka. På dagarna gör hon gallupundersökningar på telefon om folks toalettvanor, på kvällarna spelar hon med sitt rockband i garaget. Förlåt mig, men jag har träffat många mammor och kvinnor i hennes ålder, men den här känns en smula konstruerad. För att ytterligare spä på mysfaktorn dyker den jättesnälle polisen Göran upp i deras liv. Han hyr ett rum i huset, blir kompis med Tsatsiki, som han genomgående kallar för "Pysen", tycker om att dansa och är huslig och pysslig så det står härliga till. Som vilken genomsnittspolis som helst. Jag väntar bara på att han ska börja virka. På något märkligt sätt fattar han i alla fall tycke för punkmamma och filmen får därmed en sorts motor framåt. Hur ska det gå? Ja, jag är sarkastisk. Med all rätt. För det finns än mer hygglighet och trevlighet i filmen. Så mycket att det klibbar i halsen. Om Tsatsiki är pittoresk halvinvandrare så har klassen också en värsting. Han heter Mårten och är egentligen jätteelak, utom när Tsatsikis mamma kommer till skolan och pratar förstånd med honom. Och då visar det sig naturligtvis att Mårten bor ensam med sin pappa som är A-lagare. Alltså, kom igen, exakt hur svart och vit får ens en barnfilm lov att vara? Det är Ella Lemhagen som regisserat den här filmen. Men jag känner inte igen henne. Debuten [I]Drömprinsen - Filmen om Em[/I] från 1996 var en film som just tog avsteg från klichéer och vinnlade sig om nyanser och exakta tonlägen. Ambitionen i uppföljaren [I]Välkommen till festen[/I] var densamma, här skulle hon mest behövt hjälp med en rörig dramaturgi. Men nu, vad har hänt? Det egna avtrycket syns inte, det här känns som ett beställningsverk från någon väldigt mycket mer vuxen som vill visa oss världen som den borde vara. Gulligt och fint tänkt. Men vi vill känna igen oss på film. Även om vi är barn.