10-åriga geniet T.S. kämpar med sin omaka och konstiga familj på en sömnig farm i Montana, samtidigt som han mäter och undersöker allt i sin omgivning till mångas förtret. En dag ringer Smithsonian Institution, i tron om att T.S. är vuxen, och berättar att han vunnit det ansedda Bairdpriset för sin uppfinning: den eviga rörelsemaskinen. Dags att ta sig tvärs genom USA på egen hand för att ta emot priset, en resa fylld av starka karaktärer, melankoliska insikter om sin familj, en kärlek till vetenskapen och ögonblicksbilder ur rester av den amerikanska drömmen.
Berättelsen är ovanligt nedtonad för att komma från Jean-Pierre Jeunet, känd för bland annat Amelie från Montmartre. Detsamma gäller Helena Bonham Carters tolkning av dr Clair, vilket är både uppfriskande och passande för historien. Det är fortfarande en visuell fest där miljöer och foto vackert skildrar de stora landskapen, men även det extraordinära i det lilla föremålet. Även 3d-effekterna har sina poänger genom att förmedla en smittande barnslig fascination för mekanik.
Men det blir aldrig riktigt spännande på resan, och i filmen trängs många ambitioner varav ingen riktigt får plats nog. Dels ska vi skärskåda vuxenvärldens absurditet och falskhet, dels krävs det att vi ska kunna skratta gott åt (eller sörja?) den amerikanska drömmen genom cowboypastischer och tågromantik. Utöver det avhandlas en svår familjetragedi, lite ”att hitta sig själv”, mediekritik och fysikfrossa. Allt är småputtrigt mysigt, men vem vänder sig filmen till egentligen? Gissningsvis föräldrar som vill ta med sina barn på något intellektuellt stimulerande, men chansen är att både föräldrar och barn hinner gäspa en eller två gånger.
