Trollkarlen

För dem som minns jazzpianisten Jan Johansson är han förmodligen synonym med mannen som gjorde Jazz på svenska, han som gjorde jazz av folkvisor som Visa från Utanmyra och Ack Värmeland du sköna. Att det var Jan Johansson som skrev signaturmelodin till Pippi Långstrump är kanske mindre bekant, men det är förmodligen den komposition som hans efterlevande tjänat mest pengar på. För det blev hans sista verk. Någon vecka senare, denna vinter 1968, sladdade Jan Johansson med sin Ford Taunus i snömodden och frontalkrockade med en SL-buss på E4:an vid Sollentuna. Det var en tidig morgon, han var på väg till tåget och en spelning. Samma morgon satt nyblivna journalisten Gunilla Bergström (ja, hon med Alfons) och ringde från Aftonbladets redaktion för att få ett svar till Vi5. Hon hade intervjuat honom någon vecka tidigare och tänkte att han som verkade så trevlig skulle säkert inte bli arg om han blev väckt klockan fem på morgonen. Men hon kom aldrig fram. Det tutade upptaget. Denna dramaturgi, i slutet av Anders Østergaards dokumentär om Jan Johansson, är ett genialt drag, som får hela filmen att bränna till. Det är nämligen inte så ofta den gör det. Hans medmusikanter, företrädesvis basisten Georg Riedel, vittnar om hans förträfflighet, hans unicitet, man talar om hans stillsamma vansinne och hans återhållna humor. Han verkar har varit en helt fantastisk person. Bara någon gång antyds att man aldrig kom honom riktigt nära. Sådana hyllningsporträtt må vara hur välgjorda som helst, men de blir aldrig riktigt angelägna eller trovärdiga. Bruce Weber skulle säkert ha kunnat vara devot i sitt porträtt av Chet Baker för några år sedan, men han valde att visa upp hela människan. Därför minns vi den filmen fortfarande. Men visst är det kul att se att Jan Johansson gjorde gymnastikmusik under parollen Rädda Sverige och visst är det intressant kuriosa att han gjorde experimentella trickfilmer. Men mycket närmare än så kommer vi inte. Inte vi heller.