Ben Stiller spelar en husvärd i ett extremt lyxigt lägenhetskomplex på centrala Manhattan. När en av skyskrapans hyresgäster, en svinrik börsmäklare, visar sig ha svindlat bort de anställdas pensioner får Stiller sparken och bestämmer sig för att försöka ta tillbaka pengarna.
Det är en stabil grund, men Tower Heist börjar som en buffé av fördomar och lyckas med konststycket att förmedla tre klassiska stereotyper om afro-amerikaner. 1. Idén om ”Sambo”, den ständigt glade, skrattande och avslappnade svarta mannen, får liv genom skyskrapans leende portvakt. 2. ”Mammy”, den överviktiga, väldigt mörkhyade matriarken som jämt bär förkläde, spelas av Gabourey Sidibe från Precious som här agerar städare. Och 3. ”Den farliga svarta mannen”, okontrollerbar och våldsam, gestaltas av Eddie Murphy som spelar allmänt kriminell. När Stiller samlar några andra missnöjda anställda och gör upp planer för hur de ska råna börsmäklaren söker han – givetvis – råd från Murphy. Det här är andra produktionen på kort tid (efter Horrible Bosses) där tafatta, vita män blir coachade i hur man begår brott av en av filmens få svarta karaktärer. Det här får min mage att vridas och min tunga att förbanna Hollywood.
Lyckligtvis bidrar skådisarna med överraskande många skratt och skämten är ofta förvånansvärt subtila (”grab the car!”) för att befinna sig i genren ”skojiga män”. Även om grundhandlingen kan ses som en hämndfantasi i dessa Occupy Wall Street-tider, utvecklar sig berättelsen till att bli fullständigt orealistisk. Vilket inte gör något, Tower Heist är tydlig med att hjärnan bör lämnas hemma för bästa upplevelse. Den är långt ifrån årsbästalistor, men är sevärd så länge du är beredd på en rätt unken eftersmak.
