I total synk med den kaxiga stridspiloten Pete ”Maverick” Mitchells ”need for speed” tog Tom Cruises karriär fart på allvar för 36 år sedan. Med mättad 1980-talspalett, rikliga mängder babyolja och raffinerade flygscener blev Tony Scotts Top Gun en omedelbar publiksuccé, men gjorde inte mycket för att blidka kritikerkåren då. Filmens obestridliga kultstatus till trots har den kanske inte gjort det senare heller. Under den dräpande rubriken “The day the movies died” argumenterade Mark Harris 2011 i GQ för att vi har Top Gun att skylla, mer än Hajen eller Stjärnornas krig, för hur blockbusters ser ut idag. Harris menade att filmens producenter, Jerry Bruckheimer och Don Simpson, med Top Gun uppvaktade en publik vars koncentrationsförmåga, i alla fall när det kommer till film, redan börjat urvattnas på grund av MTV och tv-spel. De resulterande filmerna var snabba förgängliga nöjen Harris utan så mycket som en hint av drogromantik liknade vid kokslinor.
Samtidigt som jag är benägen att hålla med finns det fortfarande svulstiga blockbusters som får mig att känna att filmen är allt annat än död. Mission: Impossible-franchisen, som bekant leds av den snart 60-årige Cruise, är ett givet exempel. Att skådespelaren varit ett affischnamn i snart 40 år är förresten rätt anmärkningsvärt. Vissa menar till och med att han är den sista av sitt slag. Vid första anblick verkar den smilande actionstjärnan heller inte ha några planer att dra ner på tempot. Cruise har ju inte mindre än två nya Mission: Impossible-filmer på gång. Men när dessa fått de i alla fall preliminära titlarna Dead Reckoning: Part I och II kan vi kanske ana ett tudelat farväl i enlighet med den blockbuster-logik som applicerats på otaliga franchise de senaste 20 åren. Ett farväl som rimligtvis måste komma att omfatta även actionfilm och halsbrytande stunts inom en överskådlig framtid. Vilket inte gör det mindre frestande att applicera Cruises egen karriär på den lövtunna intrigen när han nu repriserar rollen som Maverick.
På ytan handlar Top Gun: Maverick först och främst om fan service. I förhållande till originalet närmar sig filmens inledande bilder ren mimesis. Till tonerna av Harold Faltermayers ledmotiv förbereds stridsplan på ett hangarfartygs tarmac. Luften dallrar i solnedgången och snart sjunger Kenny Loggins återigen om jetmotorernas vrål. Det är en adrenalinstinn värld vi snart förstår att Maverick förpassats från. Förvisso är han numera hypersonisk testpilot, men har trots en distingerad karriär aldrig passerat kaptensgraden.
Efter en olovlig testflygning har Maverick till synes nått vägs ände. Testprogrammet ska skrotas. Och i en drönarstyrd framtid har våghalsiga flygaräss ingen plats. Men den forna rivalen Iceman (Val Kilmer) ingriper från kulisserna och återkallar Maverick till pilotutbildningen TOPGUN där han ska träna en ny generation piloter inför ett omöjligt uppdrag utan geopolitisk adress.
Om originalet kunde luta sig nonchalant mot Kalla kriget och servera ett luddigt hot från öst gör inte Top Gun: Maverick några försök att förklara vilka man krigar mot. I en läsvärd spaning i DN inför nya filmen föreslår Jacob Lundström att det sannolikt handlar om att inte komma på kant med kinesiska finansiärer eller riskera den kinesiska biomarknaden. Men det rent abstrakta militära hotet tjänar också till att förhöja filmen till allegoriska nivåer. För även om Top Gun: Maverick ser lika mycket ut som en försiktigt homoerotisk, militaristisk våt dröm som originalet handlar den mer om åldrande och försoning.
Bland piloterna som valts ut för uppdraget finns sonen till Mavericks omkomna bästis Goose. Rooster, som han kallas, är i Miles Tellers gestalt sin far upp i dagen men han har en gås oplockad med Maverick. Cruises rapport med Teller är för ändamålet utmärkt. Men det är i scener med en gammal fjälla (Jennifer Connelly) eller när Kilmer till slut ger sig tillkänna som Iceman filmen blir oväntat rörande. I Kilmers fall adderar såklart skådespelarens egen strupcancer ett ytterligare lager. Men hur rörande det än blir har alla tre relationer gemensamt att de är konstlade på en nivå som är lika lite av denna värld som den befängt osannolika krigssituationen eller de spektakulära flygscenerna. Därför känns det ofta mer som en kaross för en åldrad actionstjärnas svanesång än en sammanhängande film.
När Maverick instruerar sina adepter att tiden är deras främsta fiende hade orden lika gärna kunnat handla om Cruises karriär. I Top Gun: Maverick skyggar han därför inte från tillfällen att springa (som Tom Cruise älskar att springa!) eller visa upp sin inoljade bringa. Det är inte bara en verklighetsflykt till karriärens början, utan kanske starten på ett sista ärevarv innan den av nödvändighet kommer behöva ta nya riktningar. Det är faktiskt förvånansvärt charmigt även om filmens konstruktion lämnar mer att önska.
