[I]Tjenare kungen [/I]har "Vad gjorde du 1984?" som tagline. Om jag ska ta och börja med att besvara den frågan så var jag aningen för ung för att ha några större musikaliska minnen från det året. Jag var knappt elva och mina hågkomster från den tiden kretsar mer kring alla de fantastiska läskedrycker som fanns då - Gulp!, Wroom!, Plonk!, Flämt!, Vira Blåtira och Fanta Black Orange. Men de som vet hävdar att just 1984 var ett särskilt betydande år musikmässigt. När SVT för ett tag sedan ägnade en hel natt åt 80-talet riktade man in sig extra mycket just på det året. Det var [I]Den bästa sommaren [/I]som fick mig att verkligen upptäcka Ulf Malmros. Hans TV-serier som [I]Rapport till himlen [/I]och [I]Silvermannen [/I]var alldeles för yviga och fullpackade med darlings. Och [I]Sally [/I]ska vi prata väldigt tyst om. Nej, Den bästa sommaren var något helt annat, en nertonad enkel historia och hantverksmässigt utmärkt. "Tjenare kungen" är väl på något sätt ett steg tillbaka efter den väl skruvade utflykten med [I]Smala Sussie[/I]. Ulf Malmros femte långfilm handlar om Abra som efter en missad Ebba Grönkonsert bestämmer sig för att bli rockstjärna. Hon drar till Göteborg, bildar [I]Tjenare kungen [/I]med punkaren Millan och tillsammans bestämmer de sig för att försöka släppa en singel före jul. Så betas det av som ska betas av i en film om ett rockbands väg till framgång: Flytten till storstan. Auditions. Snygga killen (Niels Jensen-lookaliken Joel Kinnaman) som skapar rivalitet. Lite ideologiska interna stridigheter. Första spelningen. Alltsammans extremt linjärt berättat. Och jag blir allt mer övertygad om att detta är en ren ungdomsfilm som riktar sig till en generation som tycker att åttiotalet verkade både tufft och smakfullt (och som alltså inte kan svara på frågan vad de gjorde 1984.). För att parafrasera David Crosby: Om du uppskattar 80-talet så var du aldrig där. Det är roligt med tidsmarkörer som C60-kassetter och Cia Berg. Och det är roligt att se en ungdomsfilm med i pricip bara debutanter som inte gör bort sig en enda gång. Men det är synd att påstå att historien berör. Man bryr sig ärligt talat inte så mycket om huruvida Abra, Millan och de andra ska slå igenom eller inte, främst för att ingenting egentligen står på spel mer än att de bara vill bli stjärnor. Det är mer av "Så var det att vara ung för tjugo år sedan". Och så kan man bocka av väl många lån från andra filmer i genren, främst [I]Commitments[/I]: Spelningen med den viktiga gästen. Auditions med knasiga typer. Sitta på jobbet och lira (här korvfabrik, i [I]Commitments [/I]var det väl ett slakteri). Men här finns främst två detaljer som gör mig glad. Dels Teresa Beales befriande återhållsamma 80-talsscenografi (till skillnad från exempelvis Carl Johan De Geers 70-talsinteriörer i [I]Tillsammans[/I]). Men framför allt debutanten Johanna Strömberg som trots sin ganska perifera roll som Gloria visar att hon är en komisk talang att räkna med.Skådespelare:
Regi:
