Timecode

I min nyfikna och framför allt okritiska ungdom kunde jag gå på filmstudio och på fullt allvar sitta och glo på filmer där kameran rörde sig framåt i ett rum med en handikappad snigels hastighet. Efter tre kvart hade den väl flyttat sig från dörren bort till fönstret och på ljudbandet låg oavbrutet en ihållande - och oerhört irriterande - ton. Men jag och några andra stt kvar med pannorna i djupa veck och såg ut som om vi förstod vad vi just utsattes förr. Så visst har jag sett experimentfilm förr. Nu är skillnaderna långt fler än likheterna mellan den ovan nämnda tortyrrullen och Mike Figgis [I]Timecode[/I]. Likheten är väl just den att [I]Timecode[/I] tveklöst måste sorteras in i kolumnen för experimentfilmer, eftersom filmen består av - fyra filmer. Eller i alla fall fyra bildrutor. Som om det inte kan vara nog jobbigt att bara titta på en bild ibland. Men [I]Timecode[/I] avviker också från de flesta andra filmer i det att den är inspelad under några få dagar - med långa tagningar. Skådespelarna har haft stort inflytande och inte minst stort ansvar. De gavs några givna linjer, men har därefter fått improvisera längs dessa. Inte minst gällde det att hålla tiden när man gick från den ena kameran till den andra. För under inspelningsstunderna rullade samtliga fyra kameror. Och filmen saknar klipp. Den utspelas i verklig tid. [I]Timecode[/I] är dock bara skruvad till själva formen. Handlingen om den alkoholiserade filmstudiochefen, spelad av en åter igen suverän Stellan Skarsgård - som slits mellan en fru som sitter i terapi och en skådespelerska som vill göra karriär - är om inte traditionell, så i alla fall inte särskilt originell. Och tur är väl det, eftersom en knepig historia ovanpå fyra bilder att hålla ordning på skulle varit att helt vända publiken ryggen. Men hur märkligt det än kan verka, så är det inga större problem att låta blicken kryssa mellan de olika fyra rutorna. Det skulle vara väldigt intresssant att få veta vilket körschema de andra som satt bredvid mig i salongen hade. Mitt tips är - i början nog ganska olika. Men vartefter tror jag vi hade ungefär samma snitslade bana. Med ljudet, dialogen, musiken och utzoomningar så ger Figgis oss en hjälpande hand och halvvägs in i filmen är [I]Timecode[/I] redan som en gammal vana. Med detta skulle alltså bevisas att Figgis som filmare vet exakt vilka trådar han ska dra i för att få oss att liksom titta i rätt kamera. Ja, och givetvis också att skådespelare är som bäst om de slipper sitta i sminket två timmar och vänta i tre innan de ska upp och göra sin koncentrerade och hårt regisserade insats i 15 sekunder. Det där sista är möjligen igen nyhet, men det syns tydligare än på länge i [I]Timecode[/I]. Och det syns i alla fyra rutorna.