I min nyfikna och framför allt okritiska ungdom kunde jag gå på filmstudio och på fullt allvar sitta och glo på filmer där kameran rörde sig framåt i ett rum med en handikappad snigels hastighet. Efter tre kvart hade den väl flyttat sig från dörren bort till fönstret och på ljudbandet låg oavbrutet en ihållande - och oerhört irriterande - ton. Men jag och några andra stt kvar med pannorna i djupa
