Nuet är kamp -- framtiden är vår. Ett av många slagord från affischerna som täcker väggarna i kollektivet Tillsammans. En plats där kramfest utbryter vid beskedet om Francos död, där man för diskussioner om Pippi Långstrump egentligen är materialist och där "Har du provat att meditera någon gång. Det är jätteskönt" är en effektiv uppraggningsfras. Ett ställe där man är, för att låna en liknelse från filmen "Som gröt. Varma, mjuka och sammanklibbade".
Mjukast av alla är skäggprydde Göran (Gustav Hammarsten) som vill vara alla till lags. Som inte ens kan spela fotboll utan att heja på bägge lagen och som inte kan säga nej när flickvännen vill ha ett fritt förhållande. Livet i kollektivet tar dock en lite ny vändning när Görans syster Elisabeth (Lisa Lindgren) tar sin tillflykt dit efter att ha blivit misshandlad av sin man. Hon passar inte direkt in med sin ögonskugga och målade naglar, och hennes två barn är definitivt inte glada över det nya livet i kollektivet -- där nakenhet är naturlig, där det är förbjudet med tv och där alla ständigt pimplar rödvin.
Det låter som upplagt för en bitter uppgörelse med föräldragenerationen, den slutgiltiga hämnden från en regissör av årgång 1969. Så är det nu inte, Moodysson gör istället elak komedi av miljön och tiden. Och han har girigt försett sig ur 70-talets skattkammare av symboler och kitsch -- med allt från Magnus och Brasse till Nazareths [I]Love Hurts[/I]. Till sin hjälp har han Carl Johan De Geers scenografi, så överlastad av detaljer och rekvisita att effekten snarare blir surrealistiskt nostalgisk än verklighetstrogen, och kostymavdelningen verkar ha gått bärsärk i UFF:s fyndhylla.
I dessa ibland direkt överarbetade miljöer och kläder rör sig ett stort och brokigt persongalleri. [I]Tillsammans[/I] är inte bara en film om ett kollektiv, utan också kollektiv i sitt fokus -- handlingen rör sig kring ett stort antal karaktärer, varav en del känns lite väl löst skissade. Och då slår också humorn över, och det känns som om det ibland är lite väl enkla poänger som tas hem på bekostnad av skäggmuppskollektivisterna.
Men det är lätt att förlåta detta när övertrampen är så lyckade som i [I]Tillsammans[/I]. Dialogen är mästerligt skriven, och Moodysson har med säker hand lotsat skådespelarna till briljanta och eleganta insatser. Och framför allt är det otroligt underhållande och extremt pricksäker och effektiv komik. Det här är skitroligt och extremt begåvat. Att lyckas leva upp till de högt ställda förväntningarna på det här sättet imponerar.
Moodysson visar också på nytt upp sin mästerliga förmåga i att teckna porträtt av ungdomar. Allra tydligast i replikskiftena där osäkerheten och det lite otajta sättet att prata på känns hyperrealistiskt. Och en av de bilder man bär med sig efter att ha sett [I]Tillsammans[/I] är Evas (Emma Samuelsson) dystra glasögonförfulade ansikte -- som känns en ikon över ett trist, urtvättat, långtråkigt 70-tal som givetvis inte blir roligare av att man befinner sig i ett kollektiv där de vuxna tröttnat på att vara vuxna och istället ägnar sig åt sitt personliga förverkligande. Då finns bara en tillflykt. Abba --samma politiskt inkorrekta Abba som får ackompanjera filmens slutscener med bilder av de lyckliga kollektivmedlemmarna. Och då ersätts också ironin och elakheterna av en sorts innerlig sentimentalitet. En längtan efter en tid då människor i alla fall försökte förändra sig själv och världen, då idealen visserligen var omgavs av dubbelmoral men där det i alla fall fanns ideal att sträva mot.
Då nuet var kamp och framtiden vår.Skådespelare:
Regi:
