Till havet

Mitt ibland det senaste årets smickrande eller gråtmilda uppväxtskildringar, smyger sig den rumänska Till havet (från -94) fram och visar upp livets råa och nakna sida. Bogdan Dumitrescus andra långfilm är lika krypande otäck som Flugornas Herre eller Stand by me. De karga och tysta rumänska stäpperna breder ut sig som en bedövande filt runt barnaskaran som bara lever för stunden och ännu inte, gudbevars, har något världssamvete. Som fulltrippade egoister; vackra och grymma, är gänget ifrån landsbyn på väg till ett hav som bara existerar som en vag illusion; ett huvudsakligt mål utan någon egentlig riktning. För i den övergivna Jaguar som ungarna har tagit över är det framåtriktningen, och antalet prylar man lyckas roffa åt sig ifrån bakluckan, som räknas. Sprit, cigaretter, portföljer, kameror och pistoler - all filmens materia är förgänglig och förbrukas, inte ens den glänsande bilen klarar sig undan rispor och krossat glas. Att några av barnen stryker med i plåtmonstrets framfart på vägen till Scharaffenland, det får man liksom räkna med, det ingår i spelets regler. Bogdan Dumitrescu, som även skrivit filmens manus, har ett gripande handlag. Filmen är så eftertänksam och dröjande i sin tysta och följsamma närhet att man inte kan undgå att känna med ungarna. De antydningar som finns om våldsamhet och smärta svider långt efter att man har lämnat biografen, eftersom de egentliga slagen bara existerade i dina tankar. Barnen, varav några är teateramatörer, spelar befriande avslappnat. Trots att de är många och några av dem väldigt unga, lyckas man få en bra bild av de olika personligheterna och handlingen verkar i det närmaste (trots att den med absolut största sannolikhet inte är det) improviserad. Min största invändning mot denna annars sevärda film är de ibland övertydliga bilderna från det östliga samhällets moraliska misär i det ekonomiska kaos som tagit över kontinenten sedan muren föll. Till havet känns inte som en barnfilm, åtminstone inte utan en egentlig efterföljande diskussion, så grunden till att vi ska matas med lättillgängliga metaforer är ringa. Vi förstår ändå. Tyvärr, får man väl säga.