Det måste vara helt underbart att vara en Roberto Benigni-karaktär. Man går omkring där i sin fantasivärld och tänker på att himlen är blå, som en grekisk mosaik, och att luften smakar som jordgubbspaj en solig dag i maj. Då och då ropar man ut till världen att man vill idka älskog med densamma och allt faller liksom på plats hur mycket man än fuckar upp. Attilio som Benigni heter i Tigern och snön är en levnadsglad poet. Han är besatt av sin stora kärlek Vittoria och drömmer varje natt att han gifter sig med henne till tonerna av Tom Waits. Att han beter sig som en manisk idiot märker ingen i hans omgivning efter som han är sådär naivt oskyldig. När Vittoria skadas i Irak dumpar han sina barn och beger sig dit snabbare än Gert van der Graaf på Agnetha Fältskogs födelsedagskalas. Väl där ser han till att hon får den bästa vården som finns att tillgå (på bekostnad av skadade irakier) samtidigt som han stjäl från lokalbefolkningen och har ständig mundiarré. Även detta ska visa på Attilios charmiga excentricitet. Jag väntar mest hela filmen på att han ska få sitt straff. Killlen beter sig som ett riktigt as. Men då regissören är Benigni själv uteblir all form av katarsis. Istället ska vi tänka lite på hur härligt det vore att vara en sån fri och livsbejakande själ som Attilio. Ja, jisses.Skådespelare:
Regi:
