Tiden är en dröm

Jan Lindqvist fick stor uppmärksamhet 1968, när hans och vännen Stefan Jarls [I]Dom kallar oss mods[/I] för första gången visades på biograferna. Lindqvist var med även tio år senare på [I]Ett anständigt liv[/I], men den här gången i en mer undanskymd roll. Sedan dess har det varit tyst. Varför? Nu kommer förklaringen. Lindqvist har ägnat ett tiotal år åt att samla fotografier, resa runt till landets - och delvis även till utlandets - arkiv och muséer för att hitta gamla fotografier till sin serie [I]Tiden är en dröm[/I] (som tidigare gick under den något mindre poetiska men mer upplysande titeln [I]Industrialismens historia[/I]). Nu har del ett, som i stort varit klar sedan 1994, premiär på en svensk biograf. En stor lättnad säkerligen för regissören, men jag kan inte låta bli att undra vem som ska utgöra publiken. Kanske skulle filmen fungera som undervisningsmaterial i skolorna, men antagligen är tempot alldeles för långsamt för en lagom uttråkad och stressad gymnasieklass. Med det sagt måste genast tillfogas att jag bara är alltför medveten om vilket fullständigt makalöst och imponerande arbete som ligger bakom. Denna den första filmen i serien spänner mellan åren 1859-79 och sammanlagt drygt 500 bilder. Varje bild är nogsamt och fantasifullt avfilmad och sammanfogad med sin nästa, flödet går inte att klaga på. Bilderna i sig är utvalda efter kriteriet att de inte ska vara porträtt - de flesta fotografier vid den här tiden var ju just stela porträtt av fabriksägaren eller storgodsbonden och möjligen hans hustru. Istället får vi se människor i miljöer, ofta miljöer som visar på den framväxande industrialismen. Fotografierna är fascinerande att se och att komma så här nära. Så nära att man nästan stiger in i tiden, att den något banala titeln, att tiden är en dröm, nästan blir begriplig. Man skulle kunna försjunka in i något slags meditativt tillstånd och glömma att man ska sitta där på den hårda biostolen i dryga två timmar. [I]Om[/I] - det finns nämligen ett stort om - det inte vore för berättarröstens provokativa långsamhet och släpiga gnällighet. Lindqvist har av någon obegriplig anledning valt att själv läsa texten som ackompanjerar bilderna, och inte nog med att han inte förmår väcka ett uns intresse eller engagemang med sin röst - han talar dessutom med vad som känns som minutslånga pauser mellan varje ord. Och då menar jag [I]varje[/I] ord. Ganska snart blir det frustrerande och det blir svårt att hålla koncentrationen uppe. Hellre då, om det nu inte var aktuellt att anlita en skådespelare, låta de fantastiska bilderna och Hans-Erik Philips nyskrivna och tidstrogna musik tala för sig själva.