"Stockholm är en av de mest rasistiska städerna i världen. Men det är bekvämare att fokusera på Morrissey", skriver Carl Reinholdtzon Belfrage.
Vi lever inte i den mest sofistikerade av tider. Vår tid kommer att bli ihågkommen som skenhelighetens epok. Självkritik, eftertänksamhet och intelligens har ersatts av polarisering, radikalisering och just ängslig skenhelighet. Gällande harmlösa (meningslösa?) ämnen som gråtande kritiker har kulturjournalisten gärna en åsikt och kör sitt ställningstagande rakt in i väggen utan större reflektion. Har du läst en kulturdebatt där någon av deltagarna ändrat sig eller nått en kompromiss eller fått en ny syn på saker och ting? Nej, jag är rädd att det aldrig har hänt.
Svenska kulturdebatter är som två barn som skryter om vems pappa som är starkast. Eller vems familj som har bäst bil. En naturlig del i den sociala utvecklingen för ett barn, men en fullständigt antiintellektuell position för en vuxen människa att inta på en kultursida. Men så ser den svenska kultursidan ut. Barn som skriker på varandra och inte vill komma överens. Om det inte rör sig om viktiga ämnen som verkligen betyder något. Som Steven Patrick Morrissey. Då är man plötsligt ängsligt och sektlikt överens – Morrissey är rasist och ska bojkottas. När Bruce Springsteen kör motorcykel berusad och blir tagen av polis eller Bob Dylan blir anklagad för våldtäkt tystas det ner, men allt med Morrissey blir svarta rubriker. Lite som att man snabbt förlåter att Bill Clinton utnyttjade en långt yngre praktikant sexuellt, prenumererade på Jeffrey Epstein-resor och ljög för det amerikanska folket och ”missar” att Joe Biden var fullständigt dement sista halvlek, samtidigt som man anser att Donald Trump är djävulen själv. Ni minns det där med skenhelighet?
I april, inför Morrisseys spelning i Sverige i juni, publicerar Dagens Nyheter artikel nummer 906 om att Morrissey är rasist. De intervjuar några vanlisar som en gång lyssnat på Morrissey men som nu gärna berättar om att de inte gör det. Okomplicerade woke-personer med flytande moral som låter samtidens nycker styra deras värderingar. Personer som aldrig hade några problem med att Morrissey ville placera högerpolitikern Margret Thatcher i en giljotin på skivan Viva Hate, men som nu slår bakut när Morrissey vänt vänstern ryggen och ställt sig bakom klassisk högerpolitik som till exempel den numera konventionella linjen stram invandring.
Den 6 maj publicerar Aftonbladet en artikel om hur riktig rasism ser ut. Tre vita ungdomar och tre mörkhyade skickas till samma nattklubbar för att undersöka vilka som är välkomna in i Stockholms-värmen. Resultatet är djupt tragiskt. Stockholms nattliv är nästan uteslutande styrt av rasism. I skrivande stund utreder polisen sex fall av rasism och diskriminering i Stockholm.
Men på kultursidorna är det fortsatt Morrissey, en artist som samarbetar med ASAP Rocky och har sin officiella hemsida draperad i James Baldwin som är rasist. Som vissa av er förstår är det meningslöst att gå i klinch med dessa röster. De kommer aldrig att ändra sig. Barn som skriker på varandra i sandlådan, om ni minns.
Stockholm är staden som är mest woke i världen och har plöjt ner miljoner i utredningar och upptryckta broschyrer om mångfald, inkludering och antirasism. Sådant som ser bra ut att visa upp. Ändå är Stockholm uppenbarligen en av de mest rasistiska städerna i världen. Vilken annan stad visar upp en drygt 80 procentig rasism i utelivet? Där har ni resultatet av woke och tom och skenhelig godhetssignalering.
Samtidigt visar fallet Tobias Thyberg på en farlig ängslighet och elastisk moral. Jonas Gardell går ännu längre i Expressen och pratar om ”homofobiska strömningar”. Åsa Lindeborg skriver i Aftonbladet om hennes Stockholm som ett angivarsamhälle. Hon fortsätter: ”Vi kan visst bara känna förtroende för personer som aldrig har utmanat den goda smaken, som inte provocerar majoritetssamhällets moral, som aldrig har kränkt, grubblat högt, lekt och njutit, använt förbjudna ord eller gjort fel. Kort sagt: människor som är så slätstrukna och kontrollerade att de aldrig har levt.” Och där har vi dagens svenska kultursida: av och för människor som är så slätstrukna och kontrollerade att de aldrig har levt.
Naturligtvis finns det inte plats för en intelligent, självtänkande och reflekterande Morrissey där. Och Åsa Lindeborg frågar sig slutligen: ”Har inte Sverige kommit längre?” Och vi vet alla svaret. Men att säga det högt eller skriva om Sveriges djupa problem med rasism, homofobi, angiverisamhälle, korruption och kriminalitet på kultursidorna vill vi ju helst inte göra. Då är det ju mycket bekvämare att woke-skriva om lipande kritiker och fortsatt rikta anklagelser mot Morrissey och Donald Trump.
Läs även: Carl Reinholdtzon Belfrages 48 timmar i Stockholm
